Min barndomsvän


two-little-girls-holding-hands

Min barndomsvän
Vänskap är något av det finaste man kan dela med någon. Det spelar ingen roll vilket kön, ras, eller sexualitet man har. Det är insidan av personen som man blir vän med inte utsidan. Om man inte bryr sig om hur personen ser ut eller kommer ifrån då har man funnit äkta vänskap.

Jag gick i första klass på Lackarebäckskolan och jag trivdes jätte bra i klassen med alla mina nya vänner. I klassen var killarna i ett gäng och tjejerna i ett annat. Det hände någon gång ibland att tjejerna fick leka med killarna men inte ofta, tjejer kan inte leka krig tyckte killarna. Sara och Elin var mina bästa vänner, vi var med varandra hela tiden och kallade varandra för sina ”bästisar”. Alla hade alltid någon att leka med i klassen förutom en tjej, Amira. Amira kom ifrån Iran och var annorlunda från alla andra tjejer. Hon hade inte lika fina kläder och kunde prata ett annat språk, persiska. Ibland kunde man höra henne sjunga själv på persiska i klassrummet, alla tjejer satt alltid och fnittrade åt henne och imiterade det konstiga språket. Ingen brydde sig om Amira och eftersom att ingen pratade med henne blev hon tillslut som luft. Jag tänkte aldrig på om hon var i skolan eller hur hon kunde må när hon var sjuk. En dag satt jag och Amira tysta ute på trapp-uppgången under lunch rasten, helt plötsligt började vi att jaga varandra. Jag kan komma ihåg när vi sprang omkring på skolgården hela rasten och skrattade tills våra käkar gjorde ont. Efter den dagen var vi med varandra varje dag och busade. En gång duschade vi för länge efter gymnastiken att vi missade hela matte-timmen och fick kvarsittning efter skolan. På våren när vi hade friluftsdag sprang vi iväg från alla andra och åt blåbär tills våra händer var helt blåa. Jag minns även när vi skulle springa ”joggingrundan” på gymnastiken och jag vrickade min fot, då bar Amira mig på ryggen hela vägen tillbaka till skolan. Alla tjejer i klassen tyckte att jag var jätte konstigt som kunde leka med Amira, men jag brydde mig inte. Att kunna titta tillbaka på den tiden då vi var bästa vänner, får mig att inse att det var en av de lyckligaste åren i mitt liv. Vi var vänner framtill femte klass, då vi började att glida ifrån varandra.

Jag skäms när jag tänker tillbaka på hur dömande jag var i en sådan liten ålder, jag var bara sju år och dömde likadant som vissa vuxna dömer andra idag. Att döma folk är något som jag gör varje dag utan att tänka på det och jag tror att alla människor dömer omedvetet. På ett sätt tror jag att min vänskap med Amira har förändrat min uppfattning om invandrare. Om vi inte hade blivit bra vänner då hade jag kunnat ha en helt annan åsikt om invandring till Sverige.