Men herregud chilla


I början av nian började jag tycka om ett band väldigt mycket. Ett band som inte ansågs vara ”coolt” av mina klasskompisar. Jag lyssnade på deras låtar på varenda lektion. Om jag hade en jobbig dag och sedan lyssnade på en låt kunde jag genast bli på bättre humör. Från att lyssna på deras musik började jag även kolla på massa Youtube klipp med dem. En utav mina klasskompisar, ”Klara”, tyckte att jag var hur löjlig som helst som gillade bandet. Efter att hon hackat på mig ett antal gånger om bandet sa jag ifrån, ordentligt. Jag blev förbannad rent ut sagt och sa att det är mitt val om jag vill lyssna på deras musik och kolla på deras videos, att det inte angick henne om vad jag gjorde. Efteråt fick jag kommentaren ”men herregud chilla”. Av allt hon sagt till mig blev jag nästan mest irriterad på det. Det var som att jag blev stämplad i pannan med texten ”drama queen”.
Titt som tätt kunde jag få några kommentarer, och ifall jag skulle berätta någonting för min bästa vän ”Karin” om bandet och ”Klara” var med kunde hon himla med ögonen eller sucka åt mig. Varje kommentar, varje ögonrullning, varje suck gjorde att jag vill slå henne mitt i ansiktet. Så att hon skulle få känna hur ont det gjorde varenda gång hon gjorde något för att antyda att jag var ”sååå töntig”. Jag kände mig dömd. Att bli dömd för den musiken man lyssnar på är bisarrt. Man har rätt att lyssna på vad man vill. I mitt fall så gjorde det här bandet mig lite gladare i mina sämre stunder.
En gång hade jag haft ett stort bråk med min mamma och jag grät hela kvällen. Men efter ett tag samma kväll började jag lyssna på deras musik och blev genast gladare. Jag hade inte fått samma effekt om jag bara hade tryckt på shuffle på spellistan. Jag blir mer pepp utav deras musik, det dem står för gör mig gladare och till en bättre människa. Vilket inte alla förstod.
Mitt ”utbrott” som jag skrev om tidigare blev som ett startskott för vissa i min klass att testa min tolerans nivå. En kille i min klass gjorde allt för att få mig förbannad och att höja rösten. En lektion när vi inte hade en lärare på plats hela tiden stod han och slog mig med en bok i huvudet tills jag tillslut gav upp och skrek på honom och slog honom så hårt jag kunde.
Jag kände mig mer och mer dömd för varje gång. Allas ansikten vända mot mig med hån i blicken.
Någon gång då och då kunde folk ta upp ett tidigare utbrott och sitta och skratta åt det och säga att jag hade damp osv. Jag skrattade med lite lätt men egentligen gjorde det ganska ont.
Allt för att jag ville försvara mitt band, min musik, min tillflyktsort.