Man Vet Aldrig


bj_skola_bildspel_sommar

Att döma är något hemskt, när man egentligen tänker efter så finns det i allt. Vi dömer varje person som går förbi oss, som vi ser från en distans, som vi hör ha en diskussion. Min gissning är att det beror på att vi vill kunna, vi vill förstå. Vi vill inte se saker vi inte är vana med, saker som vi aldrig har upplevt. Det kan både vara negativt och positivt. En gång som jag kan komma ihåg, en ganska vardaglig händelse, men om mina fördomar hade förföljt så hade jag inte haft den personen i mitt liv idag. Det var på en vanlig fredag, jag och några kompisar satt på en bänk i hemsalen under en rast, inte så mycket hände men det var mycket folk runt oss. Vi hade en sen lektion kvar så vi fick sitta och kolla på när nästan alla andra klasser slutar för dagen. Vi var griniga, hungriga och allmänt nere. När man är i ett sån gupp i humör så blir man väldigt ”dömmande”. Hursomhelst, vi ser vanliga människor med relativt tråkiga kläder, samma gamla smink och håret precis som de alltid haft. Inget speciellt liksom. Sedan, som en explosion av färg, så kommer en kille gåendes. Han har en jacka med alla färger du kan tänka dig, gröna byxor och stora Dr Martin boots. Min kompis täpper mig på axeln ”hörru, kolla på pajasen där borta.” Jag kollar, skrattar och svarar med samma idiotiska skratt som mina kompisar. Vi glömmer det rätt snabbt, och efter en timme så går vi till vår sena tråkiga lektion. Efter lärarens långa introduktion till en Powerpoint om samhällsfrågor så kan vi äntligen gå hem. Mina kompisar, som alltid tar bussen, säger adjö och vi bestämmer planer för lördagen. Jag ringer mamma och säger att vi har slutat, hon suckar lite lätt och säger att hon kommer om 15 minuter. Återigen lite grinig att jag måste vänta återigen på något, sätter jag mig på en soffa i hemsalen. Det är väldigt tomt och tyst, vissa rum är nedsläckta, jag kan höra städare börja ta fram deras rengöringsmedel. Jag tar fram min mobil och spelar lite Snake. Jag hör en dörr öppnas, jag hör trötta steg som kommer emot mig. Jag vänder mig om och ser just den killen vi har skrattat åt i smyg komma och sätta sig på soffan. Jag känner hur en känsla av skam fyller mig kropp, han sitter relativt nära mig. Det går några minuter innan vi säger något. Han vänder sig till mig och, som om vi har känt varandra i år, börjar prata med mig med inte ett snyt av blyghet. ”Fyfan, vad jag är trött på den läraren, bara tjötar på liksom. Eller hur?” Jag fryser till lite. ”..Ja, jätte.” Skrattar lite lätt nervöst. Han var så framåt, han såg verkligen blyg ut. ”Fan om Arsenal förlorar i helgen asså” Jag blir chockad. Inte en jävel har jag hittat i denna skola som delar min kärlek för Arsenal. Sedan, dem sista minuterna innan mamma kommer med bilen, har vi en jätte trevlig konversation. Vi pratar om hur Sagna borde spela högerback, och hur vi behöver en ny anfallare. Visst var det fotboll vi tjötade om, men vi blev direkt riktigt goa kompisar.

Nu har det gått 3 år och han är min bästa kompis, vi har till och med åkt till London tillsammans för att se vårt favorit lag spela. Det tog tid för mina kompisar att ta med honom i gänget, men även dem insåg att killen var skön. Man vet aldrig med människor, dom kan verkligen överraska dig!