Mamma


solig-dag-51

En solig dag för några år sedan sitter jag, mina föräldrar och min bror på en uteservering i Mariestad och lever livet. Vi pratar lite lätt med en man vid bordet bredvid och hans sällskap. Precis när vi ätit klart och ska gå därifrån frågar han något i stil med:
– Var kommer du ifrån? Pratar du spanska?, och jag förstår såklart att han frågar mig. Såklart, eftersom jag redan har fått de här frågarna många gånger i mitt liv på grund av mitt långa mörka hår och tjusiga mörka hud. Det här förstärks på sommaren när solen kommer fram och jag blir mer solbränd än mina föräldrar och kompisar med svenska gener.
– Jag är född i Colombia, men nej jag kan inte spanska.
Jag märker att mannens sällskap också tittar nyfiket på mig och egentligen har jag inte alls lust att svarar. Visst, dem verkar trevliga och genuint nyfikna, menar inget illa och allt det där, men jag är sjukt trött på det här samtalet som förts så många gånger förr. Eftersom mina föräldrar är med så svarar jag av ren artighet men tänker ändå att ”kan inte folk hålla tyst och sluta ställa irriterande frågor någon gång”.

Vi reser oss för att gå och samtidigt som jag går förbi mannen vid bordet bredvid verkar han ändå vilja testa mina spanskkunskaper för han säger något på tjusigt klingande spanska som låter som en fråga.
– Nej alltså jag kan verkligen INTE spanska!, säger jag skrattandes. Slänger en sista blick bakåt på mannen och fortsätter gå därifrån med resten av familjen, men det lät visst som ett hånskratt för mamma lägger handen på min axel och frågar varför jag är så otrevlig mot mannen som bara var trevlig och nyfiken.
– Han ställde en fråga och du går därifrån, det är inte okej, Sofia!, säger mamma. Du gav den mannen en hånfull blick och skrattade honom i ansiktet. Jag tycker att du ska gå tillbaka och be om ursäkt!
Jag vill inte gå tillbaka och gör det inte heller. Svarar inte så mycket, vet liksom inte vad jag ska säga, men känner någon blandning av att vara en dålig människa och samtidigt missförstådd för det var ju inte meningen att vara otrevlig.

Efteråt har jag tänkt på den händelsen då och då, just eftersom det var många känslor som for igenom mig så har den etsat sig fast i mitt huvud. Även om mannen vid bordet bredvid var den som drog egna slutsatser utifrån mitt utseende och valde ut mig som ett exotiskt objekt värt att ställa frågor om, så var det min mamma som jag kände mig dömd av. Det beror nog på att mannens bemötande inte är något nytt för mig, men mammas reaktion, som på sätt och vis gjorde att hon tog hans sida, överraskade mig. I mammas ögon uppförde jag mig väldigt otrevligt och behandlade den nyfikna, främmande mannen som han var dum i huvudet, som om jag hånade honom. Min mening var att på ett artigt sätt fäkta bort inkommande frågor som jag tyckte var jobbiga för att snabbt kunna gå därifrån.

Dessutom gav den här mannen, med uppenbart svenskt utseende och perfekta spanskkunskaper, mig dåligt samvete för att jag inte kan mitt modersmål. Förlåt för att jag, med vad som verkar vara uppenbart latinamerikanskt ursprung, inte kunde konversera med dig på spanska, ledsen att gjorde dig besviken. Förstår att det hade känts häftigt att få träna spanska med en tvättäkta latino, nej vänta inte så tvättäkta ändå. Det kändes verkligen jobbigt att mamma inte kunde se allt det här som jag så tydligt såg och reagerade på, men hur skulle hon kunna göra det?