Likt en sömngångare


Ensamvarg

Jag kastade mig ut i snöovädret, håret var blött och jackan var öppen. Det snöade och blåste, och jag hade bara sovit fem timmar när klockan ringde. Ringarna under ögonen var mörka, men i decembermörkret spelade det inte så stor roll, jag kände mig som en osynlig varelse som stapplade fram i mörkret, någonstans mellan vaket och sovande tillstånd.

Jag gick första året på gymnasiet, hade lämnat högstadiet bakom mig och slet som ett djur för att hinna prestera både i skolan och på träningsfronten. Samtidigt ville jag stötta mina vänner och socialisera. Jag var ett vrak, visserligen ett vrak som presterade på topp och som drevs av endorfinruset jag fick när jag tränade, men att hålla energinivån över ytan var svårt. Mitt i allt skulle jag försöka lära känna en helt ny klass och visa upp mig från ”min bästa sida”, det var enormt frustrerande.

Jag minns ettan som ett år då jag yrade omkring, likt jag inledningsvis beskrev. Mot den bakgrunden är det kanske inte konstigt att jag reagerade starkt när min lärare stämplade mig som ”asocial” och nästintill störd, det var i alla fall så jag uppfattade det. På ett utvecklingssamtal fick jag höra att jag var en ”ensamvarg” och därutöver konstaterades i princip att jag var dålig på att umgås med människor. Min lärares ord kändes som slag i magen och jag minns hur jag grät på spårvagnen hem.

Min lärare dömde mig, människorna på spårvagnen tittade ängsligt på mig och jag kände mig oerhört förödmjukad. När jag snubblade av spårvagnen och kastades ut i kylan var det dock som om kylan fick mig att hålla huvudet kallt – vad visste min lärare och människorna på spårvagnen egentligen om mig?