Komplimang eller klander


kanelbulle

Visst, jag hade haft extremt dålig aptit som barn, men det gällde knappast längre. Jag tänkte inte så mycket på det själv, förrän puberteten slog ned som en bomb i klassen och framhävde alla yttre skillnader hos oss ännu mer. Min lärare sa det en gång, på ett utvecklingssamtal inför mamma: ”Jättebra engelska, fint engagemang i klassresan… men du är lite smal. Ät lite mer.”
Olof i klassen undrade varför jeansen aldrig var tajta på mig. Det började jag också undra.
Min syster hade nog jublat inombords om hon fick höra att hon var smal, det förstod jag. Men jag visste inte vad jag skulle göra med den här informationen som förföljde mig. När den här kvinnan nu påminde mig om detta faktum på en badstrand inför släkten kunde jag varken tacka, hålla med eller säga emot. Jag försökte skämta bort samtalsämnet genom att berätta hur många bullar jag faktiskt åt senaste fikan, men det gjorde bara allting värre. Den dåliga stämningen förväntades jag ta ansvar för. Jag antog att hon, liksom min före detta lärare, bara ville väl. Men där och då kändes det där jävla adjektivet som ett komplex jag nästan identifierade mig med. Som att deras ord och blickar födde fram det istället för att förhindra det. Men jag stod emot, fast den största kampen var att sluta bry sig.