Klassens sämsta idrottare


ensam

När jag gick i grundskolan under 6:an till 9:an var jag väldigt duktig i alla ämnen. Förutom ett, Idrott. Det var inte för att jag inte kunde idrotta bra eller för att jag var lat. Det var för att jag blev dömd till att vara den som skulle vara sämst. När vi i klassen gjorde något som helst idrottsrelaterat fick jag inte plats eftersom att jag ”inte var bra nog.” Läraren märkte inte heller detta ingrodda dömande utan denna person antog att jag helt enkelt inte kunde. Jag blev inte peppad att jobba upp mina betyg eller försöka vara med heller. Snarare fick jag en liten nedlåtande blick som sa att det var självklart att jag inte kunde bli lika bra som de andra i klassen.

Det var speciellt ett tillfälle som fick mig att bli riktigt arg och ledsen. Detta var då vi i klassen av någon dum anledning fick välja lagen. Det var såklart de två bästa idrottarna i klassen som skulle stå och handplocka folk en efter en till deras superlag. Tillslut stod jag ensam kvar och med en suck från min lagledare fick jag gå in i laget som var tvingade att ha med mig. Alla i det rummet visste hur jobbigt det var för mitt lag att ha med just mig. De gav min lagledare en klapp på axeln och tittade på mig med en blick som vädjade att jag skulle hålla mig undan. Allt jag kunde göra var att ta på sig ett falskt leende och försöka att undvika blickarna.

Under en kall vinterdag gav jag tillslut upp att försöka vara lika bra som alla andra. Jag försökte att nöja mig med mitt halvtaskiga betyg och flyttade mig ur vägen för de andra som var självklara stjärnor. Men innerst inne kände jag ett djupt sår av att inte orka kämpa längre trots min vetskap att jag verkligen kunde idrotta. För jag visste att om jag bara inte skulle blivit dömd som sämst redan de första veckorna skulle jag ha kunnat visa så mycket mer.