Jag sa ja, men trodde inte på det


berättelse

När jag gick i åttonde klass skulle jag liksom alla i min familj genomgå konfirmation. Det var en sån där sak man bara skulle göra. Det fanns aldrig utrymme för diskussion kring det. Så jag gick precis som min styvbror och mina vänner till konfirmationsträffarna och gick på de olika lägren. Jag hade aldrig reflekterat över gud, kristendom och andlighet förut. Jag hade aldrig tänkt på att kyrkan innebar någonting annat än skolavslutningar och pampiga takmålningar.

Men jag gick dit, som sagt, och för varje gång jag var där kändes det mer och mer konstigt. Jag sjöng sångerna, lärde mig fader vår och lät den där obehagliga känslan som hängde över de där träffarna bara vara där. Det var första gången jag tänkte på de här sakerna som någonting annat än just ord och jag hittade ingenting. Men jag fortsatte att gå dit för att jag kände att min familj skulle tycka att det var fel om jag avstod.

Väl framme vid konfirmationsdagen stod jag utanför kyrkan i ett sånt där vitt lakan och hela släkten var där. ”Jag är så stolt över dig”, ”Tänk att du ska bli vuxen nu!”, ”Vad fin du är i dina konfirmationskläder”. Jag förstod dem inte alls. Vad var det att vara stolt över? Vuxen? Det här lakanet? Men jag svarade dem med ett tack iallafall. Jag ville inte göra dem besvikna. I kyrkan sjöng vi, spelade teater, jag bar ett stort kors och vi bad böner. Aldrig någonsin hade jag varit så övertygad om något som just då. ”Jag är tror inte på den här skiten” var det ända som rullade i mitt huvud. Sen satt vi där på knä vid altaret och prästen gick runt tillsammans med en skara kyrkligt folk som la sina händer på oss konfirmerandes huvuden. Prästen frågade något i stil med ”bekräftar du din tro på gud och tar emot hans välsignelse?”. Alla mina vänner svarade med ett snabbt ”ja” för att få det överstökat. Men jag fick tunghäfta. ”Jag tror inte på den här skiten, jag tror inte på den här skiten, jag vill inte, jag vill inte göra dem besvikna, de är ju så stolta” tänkte jag. Men det som kom ur min mun efter en olidligt lång väntan,säkert hela 15 sekunder, var ett tyst litet ”ja”. Den smått förvirrade prästen såg lättad ut. Min familj var glada och allt var väl bra. Föutom att jag införskaffat mig ett fräscht förakt mot kyrkan.

Dagen efter skulle jag till kyrkan igen. Med familjen. Jag skulle ta nattvarden och sånt där som man skall göra. Så jag gick dit. Men jag sjöng inte, bad inte Fader vår och jag gick inte fram och tog nattvarden trots att pappa viskande frågade ”Vad håller du på med? Varför går du inte fram som alla de andra?”. Resten av min familj kollade med undrande blick på mig. Jag kände mig uttittad, utdömd, och konstig och eftermiddagen följdes upp med många frågande, distanserade blickar. Men konfirmationen fick mig också att bygga upp fördomar. Starka fördomar. Fördomar mot kristendomen och faktiskt även människor som är troende. Jag tyckte att de var snudd på psykiskt sjuka under många år, allihop. Det tyckte jag faktiskt. Men som tur är så är mina tankar inte så hårda längre. Jag kom i sinom tid underfund med att jag hade fel och att de inte är psykiskt sjuka. Jag hade dömt bort en hel grupp människor för att jag kände mig så främmande i deras tankar. Precis som jag kände att min kristna familj dömt mina tankar dömde jag deras.