Jag är den jag är


Den-du-är

Jag har känt mig dömd så länge jag kan minnas. Dömd att vara ”normal” och bete mig på ett visst sätt som ska definiera ”normal”. Jag ska vara glad och positiv, inte visa svaghet. Jag ska vara stark.
Detta innebär en stor klump inom mig själv som växer. Den klumpen är full av känslor som jag inte kan uttrycka i ord, en klump fylld av otalade känslor. Men den enda personen som har bestämt att jag ska leva på detta viset är bara jag och min spegelbild. Jag är den som dömer men jag är också mitt egna offer.

Dömda blickar ser på mig varje dag. Från när jag stiger upp ur sängen tills jag sluter ögonen och somnar. Dag in och dag ut.
Dagen börjar med att väckarklockan ringer kl. 06.00, en start på en ny dag. Men jag vill inte, jag vill stanna kvar här i sängen och tillbaka till drömmarna. Men motvilligt stiger jag upp ur sängen med långsamma trötta och sega rörelser. De tröga benen börjar röra på sig mot badrummet och där på väggen är den, den som dömer. Räta på ryggen och jag är beredd. Där är hon, hon som ser smärta bakom leende och kämpar glöd bakom tårar. Den som ser mina svagheter genom det uthålliga hjärtat och den som förstår vem jag är. Det är den jag. Jag hör något, det är rösten som jag känner igen ”Du där framför spegeln, du som ser in i mina ögon. Jag vet exakt vad du tänker och du har rätt du är stark så fortsätt att le, visa ingen svaghet. Du ska vara stark. ”
Jag skakar snabbt på huvudet och vaknar upp till verkligheten. Jag ser ingen annan än mig själv framför spegeln. Orden finns alltid där men det är just framför spegeln som dem hörs starkast. Tillbaka till livet och tillbaka till leendet.
Kläderna är på, skorna knutna och bara en sak kvar… spegeln. ”Fortsätt att le, visa ingen svaghet. Du ska vara stark”. Med ett leende stiger jag ut ur huset och beger mig till busshållplatsen i väntan på bussen. Efter cirka 3 minuter hörs kraftiga motorer och där kommer bussen. Jag stiger på och redan där möts jag av blickar. Jag vet att de dömer men oavsett vad så finns mitt leende kvar.

Stegen närmar sig skolans entré dörr. Positiva och glada humöret är på. Men innan jag öppnar dörren speglas mitt ansikte i fönsterglaset ännu en gång, ”Fortsätt att le, visa ingen svaghet. Du ska vara stark”.
Jag tar tag i handtaget och drar till mig dörren. Men innan jag kliver in så inser jag att ”jag är den jag är” och det är ingen som kan ändra på det, inte ens spegeln. Jag har känslor och det är okej att visa dem.
Visst är det aldrig fel med ett glatt leende på läpparna och sprida glädje runt omkring dig. På så sätt blir ju världen en bättre plats att leva på. Men om man ser det från den andra sidan, att se folk glada dag in och dag ut kan också leda till att leendet tappar sitt unika värde. Ett leende är ju något unikt som alla människor har, därför ska man jag ta vara på det. Låta mina känslor visa vad jag känner och inte låta spegeln bestämma. Jag är mänsklig, jag är inte glad varje dag och jag har känslor. Det är bara ett bevis på mänsklighet. Normal eller inte, jag är den jag är. Glad eller inte, jag är den jag är. Dömd eller inte. Jag är fortfarande den jag är. Mänsklig.