Inkompetent för att jag är ung?


ghhg

Jag vaknade upp i panik av väckarklockan som irriterat tjöt på mitt sängbord. Att sätta alarm på helgen var definitivt inte en av höjdpunkterna hos mig och jag kastade mig efter ’’stäng av’’ knappen. Jag kröp ihop under täcket igen och värmen från dunet omslöt mig. Egentligen hade jag inte någon tid att ligga kvar i sängen men att gå upp och göra sig i ordning kändes inte lika lockande. Trots motsägande tankar släpade jag mig upp och drog på mig ett par gråa mjukisbyxor och begav mig mot köket. I det annars ganska tomma kylskåpet, hittade jag färsk frukt och goda yoghurtar som jag blandade ihop och satte mig med tidningen. Jag slängde en blick mot klockan och insåg att jag suttit här alldeles för länge och om 10 minuter skulle bli hämtad. Som tur var, var väskan redan packad, så jag drog hastig på mig träningskläder och gick ut för att möta min skjuts.
I bilen möttes jag av glatt humör från min kompis och hennes pappa.
– Taggad för gymnastikkurs? Sa hon lite retsamt.
– Jättetaggad! Svarade jag skrattandes.
Vi är tillsammans gymnastikledare för två barngrupper och föreningen hade bokat in oss på en kurs. Den äldre gruppen har kommit till en lite mer avancerad nivå och det börjar bli dags för att lära sig rotationer som volt och salto. Det är inget vidare roligt att spendera hela helgen på en kurs, men däremot givande och viktigt. Vi har tidigare vart på 2 andra kurser där vi fått kunskaper om skador, hur man passar en gymnast bra, hur man är en bra ledare mm. Denna gången handlade det som sagt om hur man lär ut och passar på olika rotationer.

Dagen smög sig långsamt förbi och slutade med två prov, ett praktiskt och ett teoretiskt. Med andan i halsen fick vi reda på att alla var godkända och jag och min kompis tog bussen hem. På vägen hem pratade vi om hur inspirerade vi blivit och vad för övningar vi skulle välja ut till morgondagens träning.

Dagen därpå skyndade jag hem från skolan och vidare till gymnastiken. Iklädd träningstights och ledartröja plockade jag på upp min kompis på cykeln halvvägs till gymnastikhallen. Väl där tog vi fram block och penna och började skissa upp dagens bana. En övning som vi pratat om dagen innan blev huvudmomentet med ett par enklare övningar vid sidan om. Snart började gymnasterna droppa in och med dem, även deras föräldrar. Någon som däremot inte dök upp, var vår assistentledare. En vuxen man som hade sin egen dotter i gruppen och var med som en hjälpande hand. Det var inget stort problem i sig, med lite omplanering skulle det lösa sig fint. Däremot, tycktes en förälder ha problem med situationen.
– Vart är han då? Frågade pappan fundersamt.
– Han behövde tydligen vara hemma med sin sjuka dotter, svarade jag lugnt.
– Okej, nä jag tänkte bara så han inte var i Thailand eller något liknande, men då är han ju i närheten i alla fall, sa han lättat.
– Eh, ja precis, svarade jag då, en aning tomt.
När han gått, lämnade han en konstig känsla hos mig, jag kände mig dömd. Det lät precis på honom som att jag och min kompis inte skulle kunna ta hand om gymnastikgruppen utan vår assistentledares hjälp. Frustrationen väcktes inom mig. Vi har gått på 3 olika kurser, varav alla har vart under två dagar, där vi lärt oss om både säkerhet, skador och barns beteende, vi om några i det här rummet vet hur situationer ska hanteras. Däremot har jag förståelse för att oro finns hos en förälder, men däremot inte att han dömer mig som inkompetent på grund av min ålder. Det var fel av honom och det är också där svårigheten kommer in. Man börjar tvivla på sig själv, men man slå bort dem tankarna och tro på sig själv även om ingen annan gör det.