Inget hopp om livet


images

Inget hopp om livet

Det gjorde ont att komma hem varje dag, att ta emot skit ifrån föräldrarna, att bli jämförd med syskonen och släktingar som var bättre än en själv. Man längtade inte att gå någonstans eftersom att man visste att man skulle bli jämförd med personerna som var där. Man kände att allt var hopplöst. Inte bara när man var hemma utan även när man var med släkt och vänner för man visste att man hade blivit jämförd med alla de man umgicks med, man trodde ju att de var bättre än sig själv. Man tänkte bara på alla ord och historier man hade fått höra. Jag mådde dåligt hela tiden. Men i själva verket så är ingen bättre än ingen, enligt mig är alla lika värda. Jag tog emot så mycket skit i ett helt år, fick höra massa saker jag inte ville höra. Men jag tänkte att det en dag skulle ta slut, men det gjorde det inte. Det bara fortsatte. Man fick höra att man var dålig i skolan och att alla andra var smarta, att ens egna syskon är bättre och smartare än sig, att man inte kommer duga åt någonting i framtiden för att man inte kommer ha någon framtid. Det skadade mig både fysiskt och psykiskt, jag satt inne i mitt rum och lyssnade på musik hela dagarna. Positiva låtar som gjorde en glad. Men en dag räckte det, jag orkade inte ta emot mer skit. Så jag jämförde mina föräldrar med andra föräldrar, jag sa att mina vänners föräldrar inte jämförde sina barn med någon/något. De accepterade och älskade sina barn precis som de var, de klagade inte över massa saker och de tog inte ut deras ilska på dom. Mina föräldrar var inte vana att jag sa emot och en dag så grät mamma för att det gjorde ont att höra massa negativa saker som att de tex var dåliga föräldrar osv… Så då förklarade jag att jag har känt så i ett helt år. Att jag grät inne i mitt rum varje dag, att ingen brydde sig, att jag kände mig värdelös och att ingen tröstade mig. Så jag därifrån, jag varken bad om ursäkt eller tröstade min mamma. Hon förtjänade det, hon orkade inte ta emot lite skit medans jag hade tagit emot så jävla mycket skit i ett helt år men att jag knappt sa något. Efter ett tag slutade de och de insåg att de hade gjort fel, för jag blev kall mot dom och jag gjorde aldrig något med dom längre eftersom att jag var så ”värdelös’’ och dom skämdes att visa sig med mig men dom saknade mig tillslut och de bad om ursäkt för allt de sagt och gjort. Jag har ännu inte förlåtit dom men jag gav dom en andra chans och jag försöker gå vidare för jag vet att dom älskar mig och att jag älskar dom innerst inne.