Ensam i ett rum fyllt av människor.


2013-11-11-15.51.19

Det var en avslutning med en massa fina flickor och våra ledare. Vi skulle till en restaurang i centrum och äta mat. En rolig kväll skulle det bli, vad fel man kan ha. Dagen började med skola som vanligt, senare kom en killkompis och vi började tjafsa och detta ledde till bråk. Ungefär tjugo minuter innan jag skulle gå ner till restaurangen med Malin från laget, löste jag och min killkompis vårt bråk. Kan inflika att tidigare på den dagen hade jag kollat på en film och då i samband med filmen börjat stor gråta. Det var egentligen redan då det började. Mitt humör den dagen var inte det bästa, hade vart ”känslosam” ända sen jag hade kollat på filmen och brustit ut i gråt. Tillbaka till mitt bråk med min kompis. Vi löste det och precis innan kom Malin som jag skulle gå tillsammans med till centrum. När jag tog på mig en tröja för att kunna gå så slog han mig lite lätt på huvudet. Jag kände klumpen i halsen men svalde och koncentrerade mig på annat.
På väg ner till restaurangen var jag lite ”off”. Det var jag även på restaurangen. Vi var ett helt gäng med människor men ändå kände jag mig helt ensam. Vi tog upp tre bord, flickorna tog upp två och våra ledare ett. Det var en tjej som var lite sen, Josefine. Jag hade satt mig vid det bordet i mitten och bredvid mig fanns en ledig stol. Det var alltså meningen att den Josefine skulle sitta bredvid mig.
Jag var väldigt tyst och det är olikt mig. Min huvudtränare som märkte detta frågade mig om jag var trött, vilket jag svarade ja på. Då hakade två andra ledare på vårt samtal och jag förklarade att det var mycket i skolan. Vid detta tillfälle kände jag av klumpen i halsen och jag skickade ett sms till min bästa kompis. Vi skrev lite om det och då nämnde jag även att Josefine skulle sitta bredvid mig och att jag var lite nervös över det. I vilket fall försökte jag att spela glad inför alla andra och snacka med dem. Tillslut kom Josefine och ställde sig på min sida av borden. Hon snackade lite om varför hon var sen och sedan sa hon något till en annan tjej i laget, vi kallar henne Johanna. Under tiden sa tjejen framför mig, Jasmina att det fanns en plats bredvid mig. Jasmina sa det minst två gånger. Men Josefine struntade i det, eller så hörde hon inte, och satte sig allra längst ut på första bordet. Då fick Johannas lilla syster, som satt bredvid Johanna, flytta på sig.
Detta var droppen för mig. Vi skulle beställa mat och strax innan servitören kom till mig gick jag ut från restaurangen. Jag brast ut i gråt. Det var första gången jag grät så mycket på år. Jag kände mig så ensam. Och desto mer jag tänkte på det desto mer började jag gråta. Jag ringde min bästa kompis när jag var utanför och grät. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag satt utanför i ungefär 20 minuter innan min kompis kom. Hennes morfar hade kört ner henne och han körde även hem mig och min kompis till mig.
Det värsta utav allt var inte att Josefine inte vill sitta med mig utan att INGEN utav alla tjejer och ledare som var där kom varken ut för att leta eller ringde mig. Än idag är det bara tre personer utav alla som var där som har hört av sig och brytt sig så pass mycket att fråga mig om det. Har nog aldrig känt mig så utstött, som att jag inte ens var värd att leva. Jag var inte värd att vara med i gruppen, annars hade folket hört av sig eller letat efter mig. Eller?