Hur kan man ha så fel?


ak

Jag vill vara den personen som inte dömer. Den som inte har någon förutfattad mening om någon, utan skapar en när man pratat med personen. Men jag är inte den personen, det är ingen. För vi alla dömer, vare sig vi vill eller inte. Det är inget man kan styra över och ofta dömer vi även oss själva.
När jag var 8 år gick jag i gymnastik. När jag hade gått ca ett år började det en ny flicka i min grupp som hette Moa. Jag var lite av den blyga typen när jag var liten och därför höll jag mig tillbaka lite. Men Moa var en sådan tjej som verkligen tog för sig och hördes mycket. Vi var inte de två som klickade bäst, eftersom att vi var väldigt olika. Det blev inte heller bättre med tiden, för vi gick med varandra i gymnastiken i ca 2 år. Jag var med mina kompisar, och Moa med hennes. Jag tyckte att hon var lite av den ”coola tjejen” och antagligen tyckte hon att jag var lite av ”tönten” i vår gymnastikgrupp. Vid flera tillfällen märktes det att vi inte skulle umgås och det var tydligt att vi undvek varandra. Sedan slutade jag i gymnastiken och så var det med det.
Några år senare blev min familj bjuden till ett stort släktkalas, där massor av släktingar jag aldrig träffat förut var. Jag och mina systrar gick bort till de andra barnen och skulle leka med dem och där såg jag henne, Moa! Den sista personen jag hade kunnat tro att jag skulle träffa där. Först ville jag bara gömma mig, men efter ett tag började vi prata och hon var verkligen inte som jag trodde. Hon var lätt att prata med och väldigt öppen och rolig. I och för sig hade jag blivit mycket mer utåtriktad och social än vad jag var när jag var 8 år, men var ändå inte den typen som hon hade varit på våra gymnastiklektioner.
Efter att vi pratat en stund, kändes det som om vi verkligen klickade. Hon var nästan motsatsen mot vad jag hade trott att hon skulle vara och Moa verkade tycka desamma om mig. Hur kunde jag tro att hon var på det sättet när hon inte var alls så?
Lite senare kollade vi på vårt släktträd, och det visade sig att vi är pysslingar. Min mamma och hennes pappa är sysslingar och de hade ingen aning om att jag och Moa gick tillsammans i gymnastiken i 2 hela år.
Idag är jag och Moa nära vänner och skrattar bara åt minnena då vi inte kände varandra. Hur kunde vi ha så fel uppfattning om varandra? Hur kunde vi döma varandra så hårt, utan att ge den andra personen en chans att bevisa hur den var? Av denna händelse har jag lärt mig att inte vara så snabb i min bedömning av andra människor. Jag ska ge alla en chans utan att tro att jag vet hur den människan är, för det vet jag inte. Jag vill inte att andra människor ska döma mig på det sättet, utan att de känner mig. Att döma är inte rättvist mot någon. Denna berättelse bevisar bara att man inte ska gå efter första intrycket, utan först när man lärt känna en människa kan man få en uppfattning av hur de verkligen är.