Hobbypsykolog på Grön express


grön

Trött, uttråkad och kall om fötterna stod jag i det duggande regnet och väntade på Grön express. För att liva upp min grå tillvaro började jag kolla på folket runt omkring mig, eller rättare sagt, granska dem från topp till tå. Som den hobbypsykolog jag är försökte jag dessutom föreställa mig vilka dessa personer var och hur deras liv sett ut. Min blick fastnade efter någon minuts analyserande på en tjej, inte mycket äldre än jag. Hon hade piercingar över hela ansiktet och jag skymtade flera tatueringar på det lilla område kropp som kikade fram under den öppna skinnjackan. Hennes slitna jeans var slarvigt instoppade i ett par vinröda dr Martins. När jag synat denna tjej upp och ner ett antal gånger tittade jag med medlidande på barnvagnen som stod framför henne.

Under de fem minuter jag tillbringade på busshållplatsen föreställde jag mig hela hennes livssituation som ensamstående mamma till ett barn som inte var meningen att bli till. Jag tänkte att barnets pappa förmodligen lämnat henne och att hon knappt gått ut gymnasiet innan detta barn tog över all hennes tid. Jag hann till och med på dessa fem minuter tänka ut hur synd det skulle bli om barnet då det skulle inse hur oönskat det faktiskt var och sedan förstöra sitt egna liv också.

Mina tankar avbröts av kallduschen som bussen
skvätte upp på trottoaren och jag slog mig ner på ett säte strax bakom tjejen som jag precis stått och totalt dömt ut och fortsatte att iaktta hennes varje rörelse. Min hypnotiserande blick avbröts av bussens tvärnitande vid nästa hållplats och på klev en ung man med ett brett leende på läpparna då han satte sig bredvid den unga mamman, till min förvåning gav han henne en kyss fylld av kärlek och berättade hur bra det gått på hans nya lärarjobb men hur glad han var över att snart få vara pappaledig. Hörde jag rätt? Barnet hade ju ingen pappa?

Jag har sällan sett ett par som sett så kära ut, och när de lyfte upp den jollrande sonen med äppelkinder ur vagnen förstod jag hur lyckliga de var med sin livssituation och hur fel jag haft i mina tidigare antaganden.

Det tog mig inte mer än fem minuter att få en syn över hur denna tjejs liv såg ut, men de tjugo minuterna som sedan följde smulades min vision sönder likt en torr skorpa. Jag insåg då hur snabbt det går att döma en person efter deras utseende, men att de fördomarna sällan stämmer överens med verkligheten. Jag tror att fördomar likt mina är en illusion vi skapar för att själva känna oss bättre, vi delar upp människor i olika grupper för att göra det enkelt att döma dem som sämre än oss själva, och glömmer att se den enskilda individen. En tjugo minuter lång bussresa i duggregn fick mig att inse att min karriär som hobbypsykolog var över, och kanske var det bra. För vad ger mig rätten att trycka ner andra för att själv känna mig bekväm?