Hårdrock = Satanism


bild-2

Jag tillhör en väldigt utsatt grupp, nämligen hårdrockarna. Vi har alltid varit mer eller mindre en grupp outsiders i samhället. Rocken har dock en gemenskap som ingen annan musikstil har. Efter att man varit på en rockkonsert vet man precis vad jag pratar om. Känslan man har där är oslagbar. Där kan vi vara oss själva, tillsammans med andra likvärdiga människor. Inga utomstående dömer dig och alla är trevliga och glada. Många ser ner på oss som om att vi alla vore idioter, bara på grund av vårt utseende. Detta är tyvärr kanske inte så konstigt med tanke på det ytliga samhälle som vi lever i idag. Vårt stilval och musikval har många gånger använts i rättegångar som bevis på att man är satanist och har psykiska problem. Bara den grejen är ju helt absurd! Att spela och att lyssna på musik gör mig lycklig, och jag känner mig hemma i stilen. Det är det enda som ska spela någon roll. Ingen annan kan säga till mig att jag lyssnar på fel musikstil eller klär mig fel, det är upp till mig om jag vill känna så eller inte.

Även fast inte min stil är särskilt extrem jämfört med många andra märker jag ändå ibland av att man får blickar av folk när man går på stan. Min flickvän, som klätt sig mer ”extremt”, har fått ta mycket mer skit. Rykten spreds om att hon till exempel var en hora, även fast att hon då var oskuld. Och allt på grund av vad hon hade på sig. Att folk kan döma en person efter utseende gör mig så himla förbannad så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det roliga är att hon, som de flesta andra hårdrockarna, inte stämmer in alls på omvärldens fördomar. Hon är en av de smartaste och mest omtänksamma personerna jag någonsin mött. Hon tänker på allt och allas välmående. Om inte hon är ett levande bevis på att hårdrockare inte är omogna och dumma så vet jag inte vad.

Döm inte hunden efter håren.