HÅNGELFEST


dömda.

Jag kommer så tydligt ihåg när jag började i ettan på gymnasiet och vi skulle ha en av våra första fester. Jag hade stora förväntningar och tyckte det skulle bli jättekul! Det var jag och mitt dåvarande band som hade ordnat festen på en fritidsgård vi hade tillgång till.
Klassen var ju som sagt ny och vi kände inte varandra speciellt väl och att få dricka lite folköl ihop såg nog dom allra flesta fram emot. Jag och mitt band brukade repa flitigt i den här fritidsgården.
Och den här fredagskvällen passade det ju perfekt att börja förfesta medan man spelade musik och inväntade klasskamraterna.
Jag kommer fortfarande ihåg känslan, hur bra allting lät och hur jädra roligt det var att spela musik och de skyhöga förväntningarna på kul en kväll.
Men… förväntningar+alkohol+15 år var ingen bra ekvation för mig.
Jag blev helt enkelt väldigt full och när mina klasskamrater kom så blev jag väldigt ”på”.
Jag skulle snacka med mina ganska okända klasskamrater om de mest intima och privata saker, jag skulle dansa med alla, men framförallt så ville jag ju HÅNGLA!!!
Och jag fick hångla. Jag tror jag hånglade med ungefär 10 personer den här kvällen och det visade sig vara ett riktigt brott….

Jag var 15 och ville testa allt och alla, jag tyckte att det var så härligt att mina tillsynes ganska präktiga och tråkiga klasskamrater äntligen kunde släppa loss och hångla lite, det är ju inte hela världen tänkte jag. Hångla är ju kul och vi behöver ju inte gifta oss för det!

Jag vill understryka att jag inte var speciellt full när det här hände så att jag på något sätt skyller ifrån mig på alkoholen, men det var absolut en ingång i hela festen.

I alla fall, jag går hem och lägger mig med ungefär en tredjedel av min klass saliv i min mun och somnar gott, tycker att det har varit en lyckad fest. Vaknar upp dagen efter och känner fortfarande likadant ända tills jag börjar prata med mina kompisar som var med på festen. Vi börjar redogöra om vad som ”egentligen hände på festen” (sådär som man gör).
Jag börjar få en föraning om att det här kanske kommer att ställa till problem och mycket riktigt, när jag kommer till skolan på måndag är det ingen som tycker att det är lika kul att vi har hånglat som jag har gjort.
Jag fattar att folk börjar prata om mig och dom som tyckte jag var rolig och glatt höll om mig i fredags vågar inte ens se mig i ögonen när vi möts i korridoren.

Då kände jag att jag var tvungen att börja ett ofrivilligt krig, ett krig där jag inte gick med på att känna som dom tyckte att jag skulle känna bara för att det jag gjorde kanske inte tillhörde normen. Nu menar jag ju inte att det bara handlar om hånglandet, även om jag tycker man ska få hångla hur mycket man vill så länge ingen blir ledsen. Utan att man bestämmer sig för att stå för det man tycker och känner. Som jag i det här fallet som hade haft en svinkul kväll och bara för att dom blev nervösa och inte visste hur dom skulle hantera det viker mig.
Och att dom på måndag i skolan börjar tissla och tassla om mig och kalla mig saker som jag absolut inte förtjänar betyder inte det att jag måste böja mig för det och klä på mig den rollen jag blir dömd till. Kom ihåg det.

Hångla på!
Det är ju mysigt.