Han var ingen för mig


Det var i ettan, jag hade lärt känna en kille i klassen. Vi var bara vänner, men han hade en kompis som han tyckte jag skulle träffa, en kompis som jag skulle passa ihop med.

När jag såg honom för första gången var jag nyfiken, men jag bestämde mig ganska snabbt för att han inte var något eller någon för mig. Jag hade hört rykten om honom och utifrån det lilla jag såg och hörde, dömde jag ut honom. Ändå var det något speciellt över honom, något som gjorde att vi hördes av flyktigt en eller två gånger om året på chatt -forum.

Fyra år senare skrev han igen. Han undrade om jag vill fika med honom. Jag tänkte att en fika hade väll ingen dött av och inte heller skulle jag. Jag tackade jag och några dagar senare satt jag på tåget in till stan. Boken jag tänkt läsa låg orörd i mitt knä, det enda som rörde sig i mitt huvud var; ”det är bara en fika, inget ska hända eller komma hända, tänk på vad du hört om honom, han är inget för dig”, om och om igen, det var som ett mantra. På skakiga ben klev jag av tåget och letade upp ett ställe att vänta på. I nästa stund knackade någon på min axel, jag vände mig om. Där tittade de finaste ögonen jag sett in i mina och de gladast leendet formade det vackraste ”hej” jag någonsin hört. Det var han. Mantrat var som bortblåst. Egentligen kan man säga att jag dömde honom igen i den stunden, men jag vill hellre se det som om jag insåg att alla kan ändras och att han inte dömt mig. Han hade hållit ut i fyra år trots att jag dömt honom.

Han lärde mig läxan att inte döma folk, något som jag nu jobbar på varje dag tillsammans med honom, som hanns flickvän.