Ge alla en chans


dömda

Den första dagen jag kom till Hulebäcksgymnasiet gick jag nervöst genom den långa korridoren. Många kände redan varandra sedan tidigare men jag, jag kände ingen alls. Vid fönstret satt en grupp killar och tjejer. Det var Mölnlyckegänget, ett gäng som var väldigt högljudda. De gick i samma klass som jag.

Min första tanke var att de var ytliga och märkesfixerade människor som jag inte hade någon vidare lust att lära känna. Nästan alla tjejer i gänget hade dyra Primeboots för 3000 kr och andra märkeskläder från topp till tå. Några av killarna hade slickat hår och fina kläder. Min första tanke var att jag skulle gå i samma klass som märkessnobbar.

När vi kom in i klassrummet delades vi in i grupper så vi skulle lära känna varandra. Olyckligtvis hamnade jag i en grupp som bara bestod av ”Mölnlycketyper”. Jag fick göra det bästa av situationen och försöka iallafall. Vi började prata med varandra om intressen och när jag lyssnade på dem andra fick jag verkligen känslan om att mina fördomar hade bekräftats. De pratade om deras föräldrars jobb och alla deras prylar. Hur man kan tycka det är så intressant? Under den första tiden i skolan höll jag mig undan från Mölnlyckegänget men så småningom började jag få lite kontakt med Theres, en av de långa blonda tjejerna. Hon var den enda som var vänlig. När jag började umgås med henne lärde jag känna de andra i Mölnlyckegänget bättre.

Det visade sig att mina förutfattade meningar inte stämde alls är det gällde Mölnlyckegänget. Alla var jättesnälla, de hade antagligen bara varit lite osäkra i början precis som jag. Tänk att jag hade trott så mycket innan jag ens visste vilka de var. Allt på grund av hur de såg ut och deras sätt att prata. Jag kände mig lite dum efter det. För några dagar sedan sa en av mina vänner: Erkänn du är en sådan bortskämd tjej som får allt du pekar på? Många har trott att jag har varit en bortskämd snobb bara för att jag har vissa märkeskläder. Men alla kläder som jag har köper jag själv för mina egna pengar. Jag jobbar hårt för att ha råd med kläderna jag vill ha. Tänk att folk kan tro något sånt om mig med…