Från fiende till vän


2013-03-28-21.03.38

Året var 2010, jag var 14 år och gick andra året i högstadiet. Det var sensommar och de första skoldagarna hade precis passerat. Som vanligt fanns det nya sjundeklassare på plats och nervositeten var tydlig bland många av dem. De flesta sjundeklassarna var rädda för de lite större eleverna och försökte mest att sjunka in bland mängden. Men de fanns en tjej som stod ut bland alla de andra, en tjej som vågade vara sig själv och stod för vem hon var.
Trots att hon blev retad för hur hon klädde sig och sminkade sig fortsatte hon att gå sin egen väg.
Det finns en stereotypisk bild kring hur så kallade ”fjortisar” eller bimbos ser ut, ofta innefattar bilden att de har mycket urringning, push-up, blont hår, mycket foundation osv.
Denna tjej passade perfekt in i denna bild utseendemässigt och folk antog direkt att hon var korkad, lättfotad, utseendefixerad och bitchig.
Hon blev ett lätt offer för mobbning för att hon stod ut bland dem andra. Folk började sprida rykten om henne och kalla henne saker bakom hennes rygg.
Hon blev känd i skolan under öknamnet ”Barbie”. Hon blev dömd efter hennes utseende.
Mobbningen pågick under en längre tid och hon fick stå ut med saker som att de äldre eleverna blockerade hennes väg i korridorerna och ropade glåpord efter henne.
Men ingen visste vilken smärta hon bar på. Ingen visste hennes historia.
Jag kan inte säga att jag själv mobbade henne, men vad gjorde jag för att hindra mobbningen? Jag lät killarna stoppa henne i korridoren och jag lyssnade på när folk snackade skit om henne utan att ens reagera, utan att ens tänka till en extra gång på vad jag faktiskt gjorde.
Självklart hade även jag fördomar, jag antog redan från första gången jag såg henne vandra i korridoren att hon var ointelligent, en så kallad fjortis och oerhört utseendefixerad. Jag tror att jag på något sätt tänkte att hon dömde mig för att jag inte var som henne och därför såg jag henne på detta sätt.
Min inställning till henne var direkt negativ och förblev så.
Tills en dag då jag träffade henne genom en gemensam kompis. Till en början var jag inte så bemötande och trevlig mot henne, men hon var väldigt social och försökte lära känna mig. Vi snackade ett tag och jag insåg att jag hade fått helt fel bild av henne. Denna tjej var en genomsnäll person som var hur härlig som helst. Jag är verkligen glad att jag lärde känna henne för jag insåg att hon inte var så utseendefixerad som jag hade trott, tvärtom, hon pratade om hur viktig hon tyckte personligheten var och hur utseendet egentligen inte hade någon betydelse för äkta vänskap. Hon stod upp för min vän som var ledsen över sitt utseende samma kväll och tröstade honom tills han mådde bra igen.

När jag spatserade hem samma kväll tänkte jag igenom mina tidigare handlingar. Jag kunde inte förstå hur jag bara några dagar tidigare hade dömt henne utan att ens ha pratat med henne! Skammen kom krypande.
Jag fick senare berättat för mig att ”Barbie” som vi tidigare hade kallat henne hade varit med om en hel del svåra saker i sitt liv. Hon hade blivit utnyttjad till extrema grader av en person hon knappt kände och detta hade spridit rykten. Folk fick tidigt reda på ryktena och valde att tro på hans berättelse istället för hennes. Men hon var stark nog att inte ta åt sig av vad folk sa, hon sträckte istället på ryggen och höll sitt huvud högt. Aldrig någonsin hade jag kunnat gissa på vad hon hade gått igenom.

Dagarna passerad som vanligt och allting var som det brukade vara, förutom en sak, mitt sätt att tänka hade förändrats helt och jag fick en helt ny syn på saker och ting. Istället för att försöka kategorisera människorna omkring mig så såg jag istället människorna som öppna böcker. För vad vinner jag på att döma folk jag inte känner?
Jag insåg att jag bara förvandlades till allt jag trodde ”Barbie” var, utseendefixerad och kaxig. Allting gick ut på att ta in, granska och stämpla människor.
Det blev uppenbart för mig att jag var förloraren när jag dömde folk, jag vann inget på det och i slutändan kan jag ha missat en riktigt fin vänskap eller två på grund av att mina ögon rensat bort dem innan de hunnit öppna sin mun och kommit till talan.
Jag är tacksam över att jag lärde känna ”Barbie”, hon öppnade mina ögon för verkligheten och jag är idag glad att kunna kalla henne för min vän.