Första gången


Året var 2001 och jag var fem år. Det var året då två flyg flög in i World Trade Center, Göteborgskravallerna inträffade, det var stora händelser som vi alla minns eller hört talas om. men det var även året jag minns tydligt som första gången jag dömde.

Det var en solig dag, det minns jag väl. Barnen på dagiset var redan ute och jag var inte långt efter. Jag gick till min plats där min jeansjacka hängde men får se att den inte var där. Jag blev förtvivlad och ledsen och letar runt i hallen men den var försvunnen. Dagen var tillräckligt varm och jag kunde gå ut utan jacka. Jag var fortfarande orolig, då min jacka var borta, men kunde ändå koppla bort det någorlunda bra. Jag leker i buskarna med mina kompisar och till min förvåning ser jag en pojke på en annan avdelning längre bort med min jeansjacka. Pojken som hade ryktet av att vara högljudd, busig och bråkig hade på sig min jeansjacka. Jag blev arg och sa till mina kompisar att han hade tagit min jacka. Det tog inte längre än två minuter innan jag och ett gäng på fyra stycken femåringar stod och skällde på pojken. Vi anklagade och dömde honom. Vi var fem mot en och han hade inte en chans. Han försvarade sig och sa att det var hans jeansjacka, men vi gav oss inte, jag visste att jackan var min. När han vägrade ge tillbaka jackan blev jag oerhört ledsen och började gråta. Fröken kom springande och mina kompisar förklarade varför jag grät. Fröken blev helt ifrån sig och tvingade pojken att ge jackan till mig. Hon tvekade inte en sekund på mig, då jag alltid var den oskyldiga, tysta tjejen som inte skulle kunna göra något ont. Pojken vek sig och gav tillbaka min jacka och rasten fortsatte som vanligt.

Det gick några dagar och jag är på väg ut. Jag ska letar efter en tröja och till min förvåning hittar jag en jeansjacka och plötsligt har jag två. Jag inser vad som hänt. Jag har oskyldigt anklagat pojken för att ha tagit min jacka medan jag haft den hela tiden. Allt var mitt fel. Jag har aldrig skämts så mycket i hela mitt (då inte så långa) liv. Jag får dåligt samvete och tycker oerhört synd om pojken. Pojken jag oskyldigt anklagat och till och med fått läraren att anklaga. Trots att jag bara var fem år dömde jag ut pojken på grund av hans rykte och värst av allt fick jag till och med läraren att döma honom. Jag var väldigt liten när detta hände och jag var väldigt medveten om att jag hade gjort fel men som femåring är det svårt att göra det rätt igen. Den skammen jag hade gjorde att jag inte vågade gå och lämna tillbaka jacka och det var först när jag var fjorton år som jag vågade berätta för mina föräldrar. Det var över tio år sedan men på grund av att jag visste hur fel jag hade gjort så minns jag det som om det vore igår. Denna händelse har följt med mig hela mitt liv och jag har lärt mig att inte döma innan jag vet säkert. Allt är inte alltid som det ser ut att vara.