Första dagen.


hallo2

Ögonen flög upp på Mel, ännu en mardröm, hon har drabbats av mardrömmar oftare och oftare under den sista tiden. Efter flytten och splittringen med hennes bästa vän har det inte varit lätt, nu har det enda hem hon kände till bara försvunnit. Mel ska börja gymnasiet och har alltså då klarat sig igenom grundskolan och ska nu stå på egna ben.
Hon sätter sig helt kallsvettig upp i sängen och huvudet dunkar, som om hon hade slott i huvudet ordentligt. Hon sträcker sig efter mobilen som ligger på nattduksbordet bredvid det utbrunna ljuset. Bara fem, säger hon med en pust, jag ska ju inte upp förrän om 2 timmar.
Hon drar sig ur sängen och drar på sig sina rosa mjukisbyxor som ligger i en hög på golvet, hon gnuggar sig i ögonen och kollar sig i spegeln. Ifrån fönstret sliprar några ljusstrålar in genom rullgardinen och man hör fåglar kvittra glatt. Det första man lägger märke till i spegeln är de lysande gröna ögonen och tofsen som hon satte upp på söndagskvällen har lossnat och håret ligger nu huller om buller. Om ändå människor hade sett mig så här, jag hade blivit dömd direkt.
Jag öppnar dörren försiktigt för att inte väcka mamma, jag och mamma bor ensamma i en stor villa ute på landet. Dörren knarrar till som den gör varje gång när man öppnat den. Jag smyger ut på tå försiktigt till skåpet med alla mediciner. Jag öppnar skåpet och som vanligt faller min otur in och jag välter hela lådan med alla tabletter så de flyger ut på trä golvet. Jag samlar snabbt men försiktigt ihop burkarna och hoppas att mamma inte hade vaknat, på det viset är vi lika, båda sover lika lätt.
Efter att jag tagit en Ipren smyger jag tillbaka in i mitt rum och ner i den varma sängen. Jag tar ett djupt andetag kollar mig runt omkring och allt ser bra ut. Den vita klänningen med små rosa och lila blommor hänger på en galge på kroken bredvid soffan och där ligger även min nya skolvätska, en brun ryggsäck i fake skinn. Jag vet att det inte är det modernaste med just ryggsäck nu, men jag tänker inte vara någon jag inte är nu när jag börjar gymnasiet, det räcker med grundskolan. Om jag tycker om något så får mina kommande kompisar acceptera det, så enkelt är det bara. Detta ska vara de bästa åren i mitt liv då jag skaffar vänner för livet och då ska jag vara mig själv och ingen annan.
Jag vaknar med ett tjut, klockan är nu sju och det är dags att gå upp till skolan. Jag kliver upp och stoppar in fötterna i mina tofflor, går ut i hallen och svänger sedan vänster in till den ny renoverade toan. Jag tar en snabb dusch och jag känner mig fräsch och energi fylld. När jag sedan har sminkat mig och lockat mitt blonda långa hår är det dags att ta något att äta, mamma hade gått upp under tiden jag fixade mig i ordning och hon hade börjat laga frukost. Jag och mamma är inte särskilt lika, hon har mörkbrunt hår i de finaste vågorna, det ser så levande ut. Medans jag som sagt har blont tråkigt hår.
Mamma brukar ta dagen ledig för att kunna vara med mig nu på morgonen innan första skoldagen, detta gör hon varje år för att jag ska känna en trygghet och även för att kolla så jag kommer iväg och inte bara stannar hemma. Ända sedan min syster började på internat skola har det varit ensamt, och på det viset är det bara skönt att mamma är med mig och fyller ut tomrummet. Jag och min syster brukade vara med varandra hela tiden och nu är det som att det fattas en bit av mig själv på ett vis.
– God morgon mamma!
– Hej älskling, hörde att du var uppe förut, hade du en utav de där mardrömmarna igen? Sa mamma med en bekymrad röst.
– Ja, men jag är okej nu. Tack för att du gjorde frukosten förresten.
Under frukosten pratade jag och mamma på om vad jag förväntade mig och hon peppade mig med massa bra tips och positivitet. Jag sprang sedan upp för trappan och drog på mig klänningen och drog väskan över axeln. Jag tog mig en snabb titt i spegeln, nu satt klänningen på och de lila rosa färgerna passar så bra ihop med min solbrända kropp och mitt blonda hår, nu saknades bara ett par skor sedan var jag redo för att åka till skolan.
-Jag kommer klara detta. Vad kunde vara det värsta liksom? Säger jag tyst till mig själv.
Visst jag har mina kompisar här med mig, men vi alla ska inte gå samma linje och även med oss som ska ger det ingen garanti på att vi kommer hamna i samma klass.
När jag väl var framme vid skolan och hade mött upp mina kompisar stannade vi upp och kollade.
Här stod jag nu, framför byggnaden som kommer att bli mitt andra hem i 3 år framöver, nu var det äntligen dags. Medans vi stod där och pratade känner jag hur nervositeten slår en knut i magen på mig och det blir inte bättre då det susar förbi ettor hela tiden. De var iklädda i de finaste modernaste kläderna de har. Och här stod jag i en gammal klänning, eftersom jag och min mamma bor i en stor villa och hon studerar också och tar då jobb pass hon kan, så har vi lite tajt med pengar och jag kan då inte köpa de nyaste kläderna hela tiden. Jag vet att många kommer döma mig på det viset också, det är ju faktiskt så idag att utseendet är en stor faktor i att bli dömd. Men jag är beredd.
Nu var det dags, de började ropa upp linjerna. Tekning, Ekonomi och samhälle där kom det. Den linje jag hade valt. Jag och Viola som min kompis heter satt och höll varandra i handen, vi båda skulle gå samhälle och det var 50% chans att vi skulle hamna i samma klass. De börjar ropa upp namnen.
Mel Andersson, André , Lina, …, men ingen Viola. Jag släpper hennes hand och jag känner hur det vattnas i ögonen, det är tårarna som börjar komma. Jag får absolut inte falla ut i gråt bara för att jag inte hamnar med mig kompis, hur pinsamt hade inte det varit. Alla hade ju tyckt jag hade varit en tönt. När vi sedan kom ut och jag såg alla mina klasskompisar kollade jag runt och studerade dem. Alla stod och kramade om sin kompis och där stod jag, helt ensam och helt röd i ansiktet. Jag började få blickar från olika ställen. Vissa av tjejerna ser jätte bitchiga ut, de elaka höjda ögonbrynen och ögonen som kunde bränna hål i min klänning. Killarna står i en hög och kollar på tjejernas former och visslar till lite ibland. Att stå helt ensam känns inte bra någonstans!
Dagen flöt sakta på och jag hade bara pratat med en person, en annan tjej som var helt ensam. Skulle vi nu bli de tysta, blyga och tönta tjejerna. Det var inte så här jag hade föreställt mig min första skoldag, inte ens i likheten. Bussfärden hem var hemsk. Jag ville bara brista ut i gråt och lägga mig i sängen o skrika i kudden, men inte kunde jag det. Jag fick se det bästa i situationen, det går ju faktiskt att byta klass. Samma kväll ringde mamma rektorn och pratade med han, han sa att jag skulle ge det några dagar till.
Nästa dag var bättre, jag hade helt missförstått blickarna första dagen. Tjejerna som jag tyckte var bitchiga var i själva verket jätte snälla och den kommande veckan som gick fick jag massa nya vänner och alla var jätte snälla. Under denna vecka hade jag skickat in en lapp om att få byta klass och det fick jag, samma sak hände igen och jag fick blickar. Men denna gång var jag van och ända sedan den dagen har jag trivts jätte bra. Jag har fått som goaste vännerna, och jag mår mycket bättre än vad jag gjorde första dagen. Jag kan se mig själv glad och lycklig tre år framöver.