Förhastade Slutsatser:


1415778831374.4

Jag har haft vissa problem med att jag sällan tänker mig för och helt plötsligt kan ge uttryck för en förhastad slutsats av stora mått. Det kan hända när som helst och jag har antagligen glömt fler av dessa tillfällen än jag någonsin kommer att vara med om igen. Det är åtminstone så jag hoppas att det kommer att bli. Och om inte, ja då betyder det nog att det är svårt att lära gamla hundar sitta. Ett exempel på detta är ett tillfälle som mycket väl kan ha inträffat flera gånger, men jag kommer ihåg det som en:
Jag har två bröder som ofta bråkar, med mig eller varandra, så som det ofta är i många familjer. Den äldre av dem brukar oftast vara den som är retsammast och därför sa jag en gång, när irriterande ljud från vardagsrummet till slut hade satt mina nerver på för stort prov:
“ Lägg av med det där ’Annes!”.
“Vadå, det var ju Kalle som började, han sparkade mig i soffan!”.
Jag stod stilla i dörröppningen i ett par sekunder innan jag öppnade munnen igen.
“Men Kalle, så får du faktiskt inte göra, lägg av med att reta ‘Annes!”, svarade jag honom då i ett försök att släta över mitt klavertramp genom att överdriva min utskällning. Och samtidigt dölja det faktum jag skämdes en smula.
När jag tänker tillbaka på denna episod börjar jag oundvikligt nog att tänka ännu mer. Hade jag rätt att anklaga Johannes bara för att han har varit skyldig tidigare, eller gjorde jag rätt i att skämmas över vad jag hade sagt? Förtjänar andra att dömas bara för en del dumheter i det förflutna, eller är det bara vårt sätt att generalisera för generaliseringens skull?
Det sistnämnda anar jag att vi människor har svårt att låta bli.