FÖR UNG


71069_1265154039

I min släkt är vi löjligt nära. Så nära att folk ibland kan tro att det är konstigt. Vi gör allt tillsammans och det är nästan mer som om vi är en stor familj, än en släkt. Men ibland är det något som gör väldigt ont.

Jag är yngst i min släkt och familj, där alla de andra är över 20 år gamla. Jag själv är 17. Och då så dömer de mig ibland, eller ja väldigt ofta, att jag är för ung. För ung för att få veta, för ung för att förstå, för ung för att säga vad jag tycker och ge råd. För ung för nästan allt, helt enkelt. Men de vet inte, de fattar inte att jag vet så mycket mer än vad de tror. Jag kan så mycket mer, mer än vad de alla vet sammanlagt. De inser inte det bara för at jag är för ung. Ibland så hör de inte ens mig. Jag måste nästa få skrika tills jag får någon av deras uppmärksamhet.
Ibland vill jag bara skrika till och få de att fatta, men jag har nästan aldrig lust. Jag orkar inte ens lägga ner energi på det, för om de nu tycker jag är för ung så är de inte värda min energi känner jag. Men ändå… Det gör ju hur ont som helst.

Men sen när jag tänker efter så gör jag ju exakt samma sak mot folk som är äldre än mig. Om jag tar min mormor till exempel. Hade jag haft något att säga, vad som helst, hade jag inte viljat säga det till min mormor. Varför? För jag hade tyckt att hon är för gammal för att fatta. Eller om jag hade gått till nån fest eller fika med vänner, hade jag inte velat ha någon så äldre med mig. För hon hade inte passat in. Fast jag vet ju inte det, utan jag dömer bara utan att veta. Precis som mina kusiner gör mot mig.

Att vara dömd är en vardag nu i samhället. Jag vet att jag själv dömer andra hela tiden. Och jag är även medveten om att alla andra dömer mig minst lika mycket tillbaka. Och varför gör vi det? Varför dömer vi andra när vi själva blir så ledsna när andra dömer oss? För vi vet ju hur ont det egentligen gör, även om vi säger att vi inte bryr oss. Vi har alla känslor ändå.