Flickan i pojkkläderna


uppimolnen

Jag är mittenbarnet i min familj, två stora systrar som är lika gamla och 2 små syskon. När jag och mina två stora systrar var små så gav mamma alltid de rosa, lila och flickiga kläderna till mina systrar och de blåa, bruna och mer pojkaktiga kläderna fick jag. Jag började vänja mig vid det och iklädde rollen mer som en kille, för jag har alltid varit längre än mina storasystrar – jag var den stora. Fast jag var aldrig tjock, jag var ganska spinkig och smal, inte så mycket feminina drag heller, så jag blev en pojkflicka, så som min mamma utan att vilja det fostrade mig.

Men det var inte nog med att jag var längst och lite grabbig, jag fick en väldigt svår akne när jag började 5:an. Mitt huvud fyllt med massa finnar stack upp överallt, över alla andras huvuden. Då började finnarna och min längd verkligen dra ner mitt självförtroende, jag ville inte gå till skolan och jag ville inte visa mig för någon. Jag fick dålig hållning för jag försökte krympa mig själv och jag hade håret så att det skulle täcka mitt fula ansikte.
Jag blev dömd bara för att jag var lite annorlunda, bara för att jag inte ve den typiska tjejen. Jag ville bara se ut som de andra tjejerna som var lagom långa och hade den perfekta hyn, fnittriga och så.. ja så flickiga. Fast jag visste verkligen inte hur man skulle vara så flickig och fisförnäm, hur skulle man göra det? Jag som gillade att spela fotboll ute i leran och gräva i sandlådan när jag var liten. Jag var stämplad som pojkflicka, och jag hade accepterat det. Jag hade väldigt svårt med att hitta mig själv, och de tog flera år innan jag kunde inse varför jag alltid hade varit så pojkflickig och varför det alltid kändes som om jag hade mer av en pojkaktig humor än en flickig. Ja skämtade på samma sätt som killarna och jag märkte att jag tänkte på lite samma sätt.

Jag gick igenom olika faser under åren ifrån 6:an-9:an för att försöka hitta mig själv. Jag ville bli mer som en tjej, men kvinnlig, så jag blev fjortis som de andra. Började klä mig lite utmanande och försöka framhäva de små former jag hade och sminka mig alldeles för mycket, platta mitt hår så jag såg ut som en dränkt katt. Och äntligen då blev jag av med stämpeln som en pojkflicka – till stämpeln som fjortis, korkad, blåst, slampa. Som om det var så mycket bättre. Men jag tyckte det då, då var det så mycket bättre för det betydde något kvinnligt. De såg mig som en tjej. Äntligen klassade de mig som en tjej och inte en pojkflicka.

Men min period som fjortis tog slut väldigt snabbt för jag kände verkligen att det inte var jag. Men jag hade hittat mig själv på den här tiden, jag hade hittat en tjej som var säker i sig själv – och sin längd, för jag var ståtlig. Jag var av med aknen och jag var vacker. Jag var av med alla stämplar, och jag var bara mig. Exakt som jag var, en vanlig tjej som hittade sin väg genom livet, och äntligen kunde bestämma vilket fack jag skulle placeras i, inte låta andra bestämma åt mig.