Fast i en loop.


parkbench

Jag och min syster är på väg hem. Vi hade handlat ett paket mjölk på ICA i vårt bostadsområde. Vi promenerar långsamt och pratar med varandra. Vi går förbi två män i femtioårsåldern som sitter på en bänk. När vi gått förbi dom med några steg säger den ena ”Stick hem med er. Går omkring här, jävla utlänningar” Jag och min syster tystnar och gåendes tittar vi på varandra. Jag tänkte: vi pratade ju svenska. Vi undviker att prata på vårt språk när vi är ute. Vi fortsätter gå. ”Jävla svartskallehoror” fortsätter den andra. Det sticks i hela kroppen, jag blir alldeles varm. Som om kroppen förberedde sig på en attack. Som om det handlade om vår överlevnad. Jag andas tungt och stannar upp. Jag är på väg att vända mig om och gå fram till dem. Jag ville visa dem mina ögon, så de skulle se mig, så de skulle se in i mig. Jag vill skaka om dom, jag vill ta tag i deras kroppar med min. När min syster ser att jag tänker vända mig om tar hon tag i min arm och säger ”skit i dom, de är inte värt”. Mitt hjärta slår så jag hör det i öronen. ”Jag tar inte mer skit på det här stället, det går inte”. ”Fortsätt gå” säger min syster, och jag biter ihop och lyder. ”Ja spring hem och hämta era bröder, jävla pack, svartskallehoror”, skriker dom igen. Och vi, vi fortsätter gå. Vi vänder oss inte om en enda gång för att se deras ansikten, för att se vilka de är, så att det inte blir på riktigt. Vi fortsätter gå och vi låtsas som om det inte precis har hänt igen. Efteråt tänkte jag att jag borde gått fram till dem och inte låtit dem ta ifrån mig rätten att reagera. Det värsta av allt är att jag märker hur dömande jag blir i mötet med nya människor efter situationer som denna. Det värsta av allt är att det går runt.