– Fan ta dig jävla ”kompis”.


Iphone-4-061

Det var två månader efter första dagen i gymnasiet. Två månader efter att man började sitt ”nya liv” med nya människor, nya möjligheter och chansen att få starta om på nytt, börja om från början igen. Hela mitt liv har jag sett andra levat sina liv medans jag har haft en biroll i mitt egna liv. Jag var rosen rosen som aldrig slog ut… Men jävlar vad skönt det var att börja gymnasiet. Främst var det skönt att slippa den där förjävliga gamla klassen. Fylld av trångsynta machosnubbar och utseendefixerade fjortisar. Inga sköna typer precis.

Första dagen är hemsk. Första dagen är underbar. Första dagen är första dagen. Man blickar ut över havet av nya ansikten, försöker klura ut vad som döljer sig bakom den där nervösa fasaden. Vem kommer jag komma bäst över ens med? Vem kommer jag inte komma överens med alls? Blickarna man skickar ut kommer snabbt tillbaks, lika granskande som allt. Ansikterna vänder dig från person till person. Man stannar inte med blicken för länge, på grund av risken att verka konstig, eller stirrig. Man är i en bubbla av ångande personligheter, som kämpar och slåss för att komma fram så attraherande som möjligt. Men bubblan kommer inte hålla mycket längre.

Jag och en vän satt och tjafsade om något oväsentligt som jag glömt bort. Vi sköt argument mot varandra från varsinn ände av hennes kökssoffa, som pirater på havet. Vi mötte inte varandras blickar och försökte smyga in förolämpningrna lite snyggt i något som till ytan lät snällt. Men till sist fick hon nog antar jag, för hon kom med det vinnande argumentet, det sista skottet som fällde mig till marken. ”Du vet.. nä jag borde inte säga…” började det lite snällt, liksom bara för att retas. Självklart kan jag inte nöja mig med det, vad tror hon? Även om jag vet att detta antingen kommer såra mig eller få mig att storma därifrån, är jag självklart ivrig att veta vilken brilljant notering hon gjort denna gången; ”joo, du vet, typ 12 personer har frågat mig om du är bög sen vi började gymnasiet. Ja och en av dem är den där >>Insert name here<< som går i din klass” ….

”Jaha, oj. Ja tack? tack för informationen? Vad snällt av dig att dela detta ytterst vitala. Ja jag är okej, nej det är lugnt. Kan jag… få en till macka?”

Hur fan ska man liksom reagera på det? Gå därifrån? Säga ”tack, jag ska försöka vara mer macho så att du inte blir utsatt för dessa frågor igen”? Jo visst, jag vet att folk kanske har haft sina misstankar, och kanske borde de ha sina anledningar till det. Jag menar, jag skulle kunna passa in ganska bra på den ”stereotypiska bögen”; jag suger på fotboll, jag gillar mode och jag har ett relativt ”feminint rörelsemönster”. So i guess I can’t blame them can I? Im doomed from the start. Jag antar att jag passar ganska bra in i samhällets uppmålade bild av en homosexuell och jag faller ganska djupt ner i facket. Men ger det er någon som helst ursäkt att prata och döma mig bakom min rygg? Varför inte bara fråga mig för fan? Och varför är det så jävla intressant? Okay so Im gay now what?
Det var däremot otroligt roligt att gå till skolan dagen efter, efter att man fått höra alla namn, fått de utpekade. Min… ”syn” på folk ändrades lite efter den dagen. Jag står fortfarande för den jag är, och jag kommer definitivt inte bli mer ”manlig” för att passa in i era liv, men jag tror jag tappade lite faith in humanity, jag trodde nog världen var större än så.