Faders Kärlek


faders-kärlek

Jag hatar honom. Det finns inte någon annan i världen jag hatar mer än honom. Min pappa är den mest avskyvärda människan jag känner till, så varför kan jag inte bara släppa taget om min relation till honom?
Jag älskar honom, han är ju trots allt min pappa, men jag hatar honom!
Min mamma berättade om hur han några månader innan jag föddes åkte i fängelse för misshandel och stöld. Straffet blev inte särskilt högt, och han satt inne i ett år.
När han släpptes fri var jag ungefär ett år gammal.
Äntligen skulle jag ha en komplett familj. Eller det trodde jag i alla fall…
Han kom aldrig hem. Han flyttade in i en lägenhet i Flen, och där stannade han i några år.
Under dom åren var våran kontakt limiterad. Fick sällan åka till honom, och när jag fick åka dit såg jag alltid fram emot besöket. Men blev alltid mottagen av ett falskt intryck.
Han spelade allt. Låtsas att han brydde sig, men innerst inne visste jag att han inte brydde sig ett skit om mig.
När jag blev äldre hade jag fortfarande samma problem. Han brydde sig inte, han glömde min födelsedag och han ringde aldrig eller skickade aldrig meddelanden till mig för att se om jag mådde bra.
När han blev tillsammans med en tjej som hette Sandra, jag var 14, började jag ta kontakten med henne, och bad henne påminna min egen pappa att min födelsedag närmade sig. Det resulterade ofta i ett kort meddelande där det stod ”Grattis tjejen, hoppas du får en bra dag”.
Sen hörde han inte av sig innan julafton.
När han sedan lämnade Evelina för en annan tjej vid namn Alva, fick jag i stället hålla kontakten med henne.
Förbättringen blev inte särskilt större. Han lovade att han skulle förbättra sig, och att han skulle ringa oftare. Det gjorde han aldrig.
När jag var 16 kom han för att träffa mig. Jag hade hopp om att mötet skulle gå bra, och att vi faktiskt skulle ha en trevlig pratstund. Men när han kom till anledningen för träffen blev jag vansinnig. Han skulle få ett till barn.
Han har inte kunnat ta hand om mig, eller ens bry sig om att fråga hur jag mår, och nu skulle han skaffa ett till barn.
Jag skällde ut honom, skrek åt honom, inför massa människor, mitt i en affär. Han skämdes, det kunde jag se, och jag kunde faktiskt se en glimt av ånger i honom. Om den ångern stod för hur han behandlat mig, eller om den stod för att han berättat att han skulle få ett till barn, visste jag inte. Men jag orkade inte bry mig. Han förtjänade det.
Om han trodde att han skulle få en positiv reaktion av mig, trodde han fel.
Efter det mötet hörde han inte av sig på ett år, innan det var dags för dop. Då hade han flyttat till Dalarna. Jag deltog inte för honom, utan jag åkte dit för att, trots allt, hade jag en ny syster, och jag ville i alla fall bidra med något. Och även om besöket hos honom gick förbi på ett trevligt sätt, visste jag att vi båda hade en klump i halsen mot varandra.
Nu i år. Jag är 17. Och har precis fått veta att han ska ha ännu ett barn. Hans tredje, jag hoppas verkligen för hans andra barn, att han i alla fall för dom, inte för mig, kan fatta att en pappa är nödvändigt för ett barns uppväxt. Och eftersom jag gick miste om den delen av min uppväxt, kan han i alla fall försöka att förbättra sig för dom.
Han har inte brytt sig om mig i 17 år, han är skyldig mig detta. Han är skyldig mig, att ge mina syskon den uppväxt han misslyckades att ge mig.
Och även om jag hatar honom, hoppas jag att han kan förbättra sig för deras skull. Så att vi i alla fall någon gång i livet kan komma överrens. Innan det är för sent.