Ett stort mysterium


dömd

Vi människor är mycket bra på att döma andra utifrån vad vi ser. Om vi ser en person som har märkeskläder kopplar man oftast personen som rik. Det är helt naturligt. Man gör det både omedvetet och medvetet. Så döma människor gör vi alla men glöm inte att alla är lika mycket värda. Det spelar ingen roll om du är rik/fattig, fin/ful eller lång/kort. Alla är lika mycket värda men ändå dömer vi varandra. Det gör jag med på ett sätt!

Om jag pluggar flitigt i skolan och får hyfsade betyg räknas man som smart. Men varför döma mig som smart? Personen som dömer mig är lika smart om han/hon bara hade pluggat in det som skulle komma på provet. Man får inget gratis här i livet och det lär man sig. Jag blir otroligt arg när folk kallar mig smart. Såklart är det ingen som vill bli kallad dum, men alla är lika smarta fast på olika delar. Exempelvis om jag ser en person som lagar en bil. Då räknas han som skicklig i mina ögon. Han är alltså smart inom det yrket. Där kan jag räknas som dum, även fast människor aldrig säger till mig att jag är dum. Jag själv känner igen mig på att bli kallad smart. I nian pluggade jag som bara den för att nå mvg i så många ämnen som möjligt. Jag tror att folk dömde mig för att dom var avundsjuka för att dom inte orkade plugga för att nå sina mål. Även fast jag var stolt över mig själv ville jag inte bli känd som smart. Jag ville bli känd sig mig själv! Men jag dömer inte bara andra. Till stor del dömer jag mig själv mest. Eftersom alla inte har ett stort självförtroende så trycker man ner sig själv. Detta gör man för att man vill höra det från sig själv innan någon annan säger det. Vem har inte sagt att man är dålig som fick endast godkänt på ett prov eller ännu värre sagt att man är ful. Det beror helt på självförtroendet och det är inte bara jag som har problem med det. Men den frågan jag alltid ställer mig, är det bättre att döma sig själv än andra? För om jag ser någon som är exempelvis ful i mina ögon så kan jag tänka, hur ser jag ut i hans ögon? Är jag ful i hans ögon också? Man kanske ska tänka innan man dömer, även fast man inte går fram och säger det man tänker. Detta har jag funderat på länge och kommer faktiskt inte på något bra svar. Men jag försöker tänka nu och hoppas på att jag kommer på ett bra sätt att inte döma människor. Det är inte lätt eftersom man gör det dagligen utan att man ens tänker på det. Så det går nog inte att komma undan. Det är svårt att uttrycka sig i ord i vilken situation man dömer någon eller någon dömer mig. Det händer konstant och det är därför man istället kan sammanfatta det som ”ett stort mysterium”.