Ett oväntat bemötande


IMG_1953

Jag bara måste få skriva ut mina tankar om fördomar och om hur dessa starkt och ihärdigt håller i sig i vissa människors kompakta hjärnor. Igår på min halvtimmes långa bussfärd till skolan blev jag bemött på ett sätt som gjorde mig både förbannad och en aning rädd.

Mamma ropar stressat att jag är sen till skolan. ”Som vanligt!” tillägger hon trött. Jag slänger en snabb blick på klockan som står på bordet intill sängen och konstaterar att jag kommer att komma sent till skolan om jag inte stressar som satan.

Fem minuter senare bokstavligen hoppar jag på bussen och slår mig ner i första bästa lediga säte, helt ovetandes om att jag råkat sätta mig sätena som är ägnade åt människor med handikapp. Bussen stannar och släpper på passagerare som står och väntar på nästa hållplats. En gammal tant med rullator är en av passagerarna. Hon tittar argt på mig så fort hon sätter sin ena fot på bussen. Jag tittar oförstående tillbaka men får snart klart för mig vad som gör henne så arg då hon ilsket går fram till mig och rent utav skriker:
– ”Hur fasen kan du få för dig att sitta vid handikappssätena när haltande stackars pensionärer går på bussen? Har du ingen respekt överhuvudtaget?”
Hennes tonfall gör mig helt nollställd. Jag samlar mig snabbt och ber så hemskt mycket om förlåtelse och sätter mig på ett säte en bit bort så att tanten kan sätta sig. Inte ens ett tack får jag tillbaka utan hon fortsätter stirra ilsket på mig, sätter sig på sätet jag lämnat till henne och mumlar högt om att dagens ungdom minsann måste skärpa sig.

Nu i efterhand blir jag bara arg när jag tänker på hur tanten egentligen betedde sig. Redan inställd på att jag var en av de där ungdomarna utan respekt som förstörde för gamla tanter som henne. Hennes grovt negativa fördomar gör mig så fruktansvärt irriterad. Att det finns så mycket hat och fördomar hos vissa människor gör mig väldigt rädd. Det tydliggjordes för mig att ett samhälle fyllt av människor med sådant hat inte borde finnas.

Låt mig till sist återgå till tanten på bussen. Visst, jag kan förstå att pensionärer och människor med funktionshinder känner sig orättvist behandlade. Men att hon redan är så starkt inställd på att jag är en elak tonåring som bara försämrar hennes värld. Och att hon sedan skäller ut mig för något jag inte ens är medveten om istället för att snällt be mig att flytta på sig. Hennes beteende och andra människors liknande beteenden som styrs av fördomar skapar irritation och frustation hos mänskligheten som sprider sig som en löpeld. Detta tycker jag är helt meningslöst. Vi borde istället fokusera på att vara positiva och glada inför nya människor vi träffar på. För vi vill väl alla leva i en värld utan hat och fördomar?