Ett obehagligt minne


PA270107

För några år sedan var jag, familjen och några vänner i Egypten. Bortsett från de majestätiska pyramiderna, att få snorkla bland idylliska rev och leva lite i lyx för omväxling så lever än idag ett mindre behagligt minne kvar från resan. Efter en lång dag av upptäcksfärd i huvudstaden Kairo var vi och resten av turistgruppen trötta, svettiga och fulla av nya intryck, men dagen slutade inte där. Vi skulle göra ett sista stopp på ett stort shoppingcenter i centrala Kairo.

Vi fick några timmar på oss att själva utforska shoppingcentrets sju våningar så vårt sällskap klev in i en av de många hissarna. Det var då jag märkte hur malplacerade vi måste ha sett ut. Där stod vi, några vita svenskar i keps och shorts med svettdroppar i pannan och solbrända kinder och axlar. Vi var svåra att missa bland människomyllret och jag började känna de granskande blickarna falla på mig. Jag beslöt mig för att inte bry mig om dem men saker och ting blev bara värre när hissen var framme och vi klev ut. Ännu fler ögon riktades mot oss och trots att jag mötte deras blick så vek de inte undan, de fortsatte stirra och viska till varandra. Kanske var det bara jag som märkte dem och kanske inbillande jag mig det men jag tycker mig minnas att de till och med skrattade åt oss. Deras pekande fingrar och dömande blickar i ryggen sved värre än solbrännan någonsin skulle göra.

Att bli dömd på det sättet gör något med en, man känner sig liten och hjälplös samt skamsen över den man är. Samtidigt sattes tankarna igång i mitt huvud. Jag är van vid att det är invandrarna och utlänningarna som kommer till Sverige som blir dömda och som folk kollar snett på. Det är underligt hur det alltid ska finnas en ”offergrupp” var man än kommer. Ingen ska behöva hamna i den positionen, att bli dömd.