Ett Döende Tält


df

Vi hade klivit av tåget för ett några timmar sen, kanske hade det redan hunnit gå ett par dagar. Tiden tycks smälta ihop när man ägnar en vecka åt att i sällskap med många andra driva omkring på stora, öppna ytor och vara konstant salongsberusad. Kanske samlas man ett par gånger om dagen för att se en av de där akterna som man inbillat både sig själv och andra att man kommit dit för. Ta en allt annat än rask promenad de kilometer till det lilla samhället för att hämta pengar eller inhandla något av de rusmedel som erbjuds. Det lilla sömniga småländska samhället som riktigt hade omfamnat det fenomen man ofrivilligt fått ge namn åt. Ortens invånare samlades på torget för att beskåda de utsocknes besökarna som i många avseenden tagit över de samhällsfunktioner som man under hundra år byggt upp.

Ut från området gick små vandringsleder, likt små rännilar av öl och urin som fick de skogsbeklädda kanterna att i värmen svettas och avge en frän doft. De stråk som uppstått ur de tillrestas behov av badsjöns svalka, samhällets bekvämligheter och rent tidsfördriv. Festivalbesökarens behov är få och basala. Ungdomarna skulle kunna liknas vid savannens djur, som nervöst driver omkring i flockar, pilgrimmer som outtröttligt rör sig mot ett främmande mål. Men besitter en unik matthet och ett visst mått av dekadens. Efter en överaskande kort tid blir åskådaren mätt på intryck, det spelar ingen roll hur spektakulära de kan tänkas vara. Blicken riktas likväl mot horisonten mot vilken man färdas. Den unge mannen som klättrat upp på en portabel toalett för att utföra en dans uppenbarligen fri från koreografi att tala om väcker inte längre mycket uppmärksamhet. Åt en frisyr som närmast kan beskrivas som kantarellaktig höjs endast ett fåtal ögonbryn. Hela tillvaron präglas av ett slags slentrianmässig acceptans, som vid en första anblick kan tyckas beaktansvärd.

Vårt sällskap var förhållandevis litet, och ännu fattiga på erfarenheter. Vi hade tryckt in oss tre stycken i min pappas gamla tält som han använt på några fjällvandringar i sin ungdom. Nu var tältet, liksom han själv betydligt mycket äldre, och överlevde nätt och jämnt en hel vecka. Förberedelserna var på många sätt något bristfälliga. Öl fick vi tag på först efter ett par dagar, då den enda i vårt umgänge som passerat den magiska åldersgränsen ständigt satt i sin ombygda husbil och rökte, eller “fixade saker” som han själv valde att uttrycka det. Inte heller hade någon av oss tagit med stora mängder röka.

En flyktigt bekant hade däremot tagit med sig uppskattningsvis en ica-kasse, avsett för ungefär en veckas bruk. Killen, som jag sprungit in i ett par gånger hemma i Göteborg, och som gav intryck av vara en såndär som utan föräldrars översyn spatserat på stadens gator sedan han var fem, en sådan som tycktes känna alla och kände till allt vad världen hade att erbjuda, främst i form av olika preparat. På festivalens klasspyramid stod han om inte på toppen så i alla fall nära den. Han och hans vänner hade spänt upp en presenning i några träd, under vilken de slagit upp sina tält i en vid cirkel.

Vid ett tillfälle fann vi oss ståendes ensamma tillsammanns vid sidan ett stort stråk. För att bryta den tystnad som uppstått mellan oss, i bjärt kontrast till omvärldens sorl frågade han vilket tält som var mitt. Då vi råkade stå precis intill det, pekade jag på det sorgligt hopsjunkna tygstycke som för någon dag sedan fortfarande kunde kallas för tält. Han vände sig om för att beskåda resterna av den konstruktion som överlevt många turer, men som slutligen här verkade ha dragit sitt sista andetag och sjunkit ihop för att aldrig mer bli sig likt. När den världsvane unge mannen sedan ånyo vände ansiktet mot mitt var det klätt i något som närmast kan beskrivas som ett hånleende, illa förklätt med ett ord: “Gulligt”.

Det var nu det för första gången började gå upp för mig. Bilden av en allomfattande gemenskap, en hippierörelses förlängning flera årtionden framåt i tiden, där klass och social status är ovidkommande hade krossats framför mina ögon. Festivalområdet är ingen fristad dit man inte tar med sig sin klassstege, vare sig den må vara social eller ekonomisk. Även när alla i många avseenden tar sig tillbaks till ett samhälle som närmast anträffas under stenåldern så lever hierarkin kvar. Även under denna vecka som jag trott skulle vara fri från allt vad rang heter, tyngdes av ett kastsystem. Häromveckan fick jag för övrigt veta att man tvingas genomgå en form av audition för att få bosätta sig i Christiania.