En Vårdag


Solen värmde mina kinder när jag och mina vänner gick till Världskulturmuseet. Vårkänslorna började äntligen komma fram. Vi gick in till museet där vår klass stod blandade med tre andra skolor. Det tog inte lång tid tills en man kom fram och presenterade sig och beskrev hur dagen skulle se ut. Efter att han hade pratat klart ledde han oss alla till ett mörkt rum, där en teaterpjäs väntade. Teaterpjäsen handlade om Joe Hill, en syndikalist som var aktiv i arbetarrörelsen i början av 1900-talet. Pjäsen fokuserade på att Hill blev oskyldigt dömd till mord och fick dödsstraff i USA.

Pjäsen höll på i cirka en timma. Därefter gick vi alla till en stor trappuppgång där vi väntade på kommande uppgifter som vi skulle utföra i grupper. Ledaren skulle vara en av skådespelarna som medverkade i pjäsen vi precis såg. Samma man som presenterade projektet i början delade in oss i olika grupper och jag hamnade i grupp 3. Min ledare var en norsk tjej som spelade Joe Hills flickvän, Hilda. Hon gick upp för trapporna och min grupp 3, följde sakta efter till ett väldigt trångt rum. Inne i rummet observerade jag de andra som hade hamnat i min grupp. Det var många som jag kände igen, tre stycken gick i min klass och fem andra gick i min parallell klass. Sedan var det ungefär åtta personer som kom från SFI (svenska för invandrare) och de resterande var personer som såg ut att komma från en annan skola.

Den norska ledaren pratade om fördomar, när dessa fördomar förekommer och konsekvenser till dem. Det blev väldigt stelt och tyst i det trånga rummet. En nål hade kunnat ramla på golvet och man hade hört det. Det var få som svarade på ledarens frågor och det blev många tysta pinsamma stunder. Den norska ledaren tog sedan upp ämnet, ” hur gör vi för att bestraffa någon?”. Det skapades genast en tystnad och ingen svarade på hennes fråga. Kanske berodde det på att många inte förstod vad hon sa? Tillslut tog läraren från SFI tag i samtalsämnet. Hon berättade att hennes elever går i en mångkulturell klass och de var alla eniga om att svenskar oftast bestraffar folk genom tystnad. Läraren gjorde sedan en gest med sin hand och sa ”eller vad tycker ni som är svenskar?”. Hon tittade på mig och min vän, men bytte snabbt riktning och sa ”Oj jag menar, vad tycker ni som är svenskar?”. Jag blev förvånad. Mitt intryck var att hon ville ha ett svenskt perspektiv på hennes åsikt och när hon hastigt riktade sig mot min vän och mig insåg hon att vi inte var de rätta personerna att fråga eftersom hon ansåg att vi inte var svenskar. Min vän och jag är båda födda i Sverige, men vi har utländskt bakgrund och utseende. Vid incidenten blev jag chockad, då jag faktiskt var på väg att besvara på hennes fråga när hon hastigt vände sig mot dem som hade ett mer svenskt utseende. Detta är inte första gången jag har blivit dömd på grund av mitt utseende. Jag är mer svensk än vad jag är mexikan, dock visar mitt yttre det motsatta.

Jag sa inget till min vän förrän hon själv kommenterade det när vi lämnade rummet. Vi är båda vana att personer dömer oss på liknande sätt som läraren gjorde, innan de lär känna oss.Det är lätt att döma, men oftast är dessa fördomar helt fel. Det fick vi alla lära oss med vårt besök till Världskulturmuseet.

Efter vårt besök gick vi ut till det härliga, solskinande vädret där kinderna återigen fick känna solstrålarna.