En vanlig dag på jobbet


novell

”Detta är en helt vanlig dag på jobbet, sa han!” Vad ska det betyda tänkte jag. Klänka ner på en 15 åring och få höra hur svag man är? Det lyfter ens självförtroende. Det värsta utav allt var att jag inte visste vad jag hade gjort för fel. Redan efter första dagen tittade han snett på mig som att det var den första praktikanten han sett.

Den där första dagen, dagen jag skulle börja praktisera på ICA och få träffa min handledare. Av alla de 37 anställda fick jag han med mest karisma utav alla anställda. Han som hade tittat snett på mig. När han presentera sig så var hans första ord. ”Låt oss få det här överstökat nu med detsamma.” Jag som var nyfiken och inspirerad över min första praktik glömde snabbt bort hans ord och tänkte på möjligheterna som fanns. ”Ett sommar jobb på ICA, det skulle sitta fint.” Jag var så ivrig på att börja jobba så allt annat blev ointressant. Han tog mig till läskavdelningen och ställde en simpel fråga. ”Kan du lyfta de här backarna frågade han” och tittade på mina taniga armar samtidigt som han skrattade. ”Du kanske vill ha ett lämpligare arbete som att fronta varor”. ”Backarna blir bra sa jag” för att försöka behålla lite av min värdighet.

När han hade satt mig i arbete gick han sedan där ifrån och lämnade mig helt ensam. Jag jobbade på så fort jag bara kunde för att kanske göra ett gnutta intryck på honom. När han kom tillbaka frågade han ”hur går det”. ”Jag börjar få ont i ryggen svarade jag” för att försöka få tröst eller beröm av honom. Men inget, han var som en staty, hela han var hård och kall. Istället kommer det spydiga svaret ”jag visste att du inte gjord av det rätta virket, detta är en helt vanlig dag på jobbet.”

Hemma var det ingen som brydde sig, eller det var samma rutin som vanligt. Jag kom hem slängde av mig väskan och jackan på en stol som var reserverad av mig inom hemmet. Mamma frågade hur det stod till och jag gav henne ett svar som t.ex. ”Jo tack det är bra” och sedan gick vi tillbaka till det vanliga. Fast problemet idag var att jag inte kunde gå tillbaka till det vanliga. Jag kunde inte rensa huvudet på de tankar som flöt runt i huvudet. Varför behandlade han mig så här? Vad har jag gjort honom eller var det något som jag inte hade gjort. Är det jag som är själva felet kanske? Ska jag börja gymma?

De tankar som jag tidigare haft i huvudet om en möjlighet hade helt försvunnit. Nu tänkte jag istället på alla möjligheter som fanns för att slippa undan praktiken vilket gjorde allt annat ointressant. Är det tillåtet att utsätta en tonåring för så här mycket plåga tänkte jag. Hans ord jobbade sig sakta in i mitt huvud och tillslut var de helt upptagna. ”Låt oss få det här överstökat nu med detsamma.”