En oväntad vänskap


25191237

Jag kan helt ärligt säga att jag aldrig har dömt någon. Eller kan jag det? De flesta av oss vill nog kunna säga att man inte har några fördomar men jag tror att det är helt fel. Alla har fördomar och dömer. Det ligger helt enkelt i en människas natur att döma bedöma andra människor. Jag ska nu berätta om när jag kom på mig själv med att döma en person.

Allt började med att jag hade fått mitt första sommarjobb. Det var sommaren 2012 och sommarjobbet var på ett äldreboende. Alla feriepraktikanter skulle träffas på ett introduktionsmöte där en representant från kommunen skulle berätta om verksamheten, vad jobbet gick ut på och vilka vi skulle jobba med.

Jag kände till de flesta som hade fått en praktikplats och jag såg direkt en person som jag absolut inte ville jobba med. Hon gick på det ”individuella programmet” (även kallat IV), hon rökte två paket cigaretter om dagen och hade ett tjockt lager med dålig foundation i ansiktet. Jag kände också till vilka hon brukade umgås med. Hon symboliserade mycket av det som jag inte tycker om eller har fördomar mot. Och det blev naturligtvis henne jag skulle få arbeta med.

Jag bävade inför min första dag på jobbet. Jag ville verkligen inte jobba med någon som henne. Jag utgick ifrån att hon skulle vara korkad men framför allt elak. Detta tack vare alla historier jag hört om de som går på IV. Jag menar, det är inga positiva saker jag har hört om dem.

Jag tyckte de första dagarna var plågsamma eftersom jag egentligen inte ville lära känna henne bättre men efter ett tag började mina åsikter att ändras. Jag lärde känna henne mer och mer och till slut insåg jag att hon inte var så hemsk som jag först trodde. Hon var riktigt snäll och trevlig.

Jag dömde en person på grund av hennes utseende och mina fördomar mot olika människor. Jag generaliserade och drog alla över en kam, alla som som ser ut på ett viss sätt och som inte har valt eller hamnat på samma väg i livet som jag. Jag hade fel. Jag dömde en person som jag inte ens kände.