En ond cirkel.


Skärmklipp

Jag känner hur snabb jag är på att döma andra människor, det kan vara tjejen framför i kassan eller killen på hållplatsen, jag kollar på vad personen har på sig, hur den beter sig och genom de få sekunderna så har jag skapat mig en klar uppfattning i mitt huvud om hur jag tror att den personen är. Om personen klär sig i mjukisbyxor och trasiga skor så antar jag direkt att den bor i ett förortsområde med dålig ekonomi och på något sätt då är sämre än mig.
Men sedan känner jag mig alltid så skyldig för personligen finns det inte mycket som irriterar mig mer än när någon har förutfattade meningar om mig. Jag får höra så många gånger kommentarer som ”Men ni som har det så bra.. Ni som bor där.. Ni som gör si och så..” Och att bara för min familj lever på ett visst sätt och bor på ett visst ställe har vi inte sunda prioriteringar och att vi slänger stora summor pengar på onödiga saker, att vi inte har några ”riktiga” problem.
Så samtidigt som jag dömer ut människor så hatar jag när andra människor dömer ut mig.
Men ändå fortsätter jag att döma.