En kuslig resa


IMG_453344

En tidig november dag står jag i kylan och väntar på spårvagnen. Folk rusar som stressiga myror över gator och torg runt omkring mig. De är på väg till något och man kan nästan fundera ut vem som ska till vad. Mannen med kostymen och den svarta portföljen ska antagligen till ett fint kontor på Avenyn och den nyvakna tjejen som har böcker, papper och anteckningsblock i en kaotisk hög i armarna och en slarvig håruppsättning till skolan. Det är lite spännande och intressant att stå här och försöka tänka ut vart alla människor ska.
Spårvagnen kommer fort inkörandes och stör mig i mina tankar. Ett hav av människor stiger av och vagnen är hyfsat tom när jag och några få personer kliver på. Jag sätter mig ner bredvid en gammal dam som verkar snäll och inte sådär irriterande, sur och konservativ som andra tanter kan vara. Framför mig sitter två unga tjejer med fina märkeskläder från topp till tå och diskuterar om festen som de var på i lördags. Jag suckar tungt och sätter på mig hörlurarna för att inte höra på deras malliga prat.
Spårvagnen glider in på centralstationen och många nya människor kliver på. Jag fortsätter att kritiskt granska de som sitter omkring mig och speciellt flickorna framför mig. Även om jag har Håkan Hellströms nya hit på hög volym i mina hörlurar så hör jag hela deras berättelse som inte verkar ha något slut. Hållplats efter hållplats passerar men de kliver aldrig av. Nu har jag hört alla det detaljer om denna ljuvliga, underbara, fantastiska och spektakulära fest och jag kan nästan tro att jag varit där själv. Jag har i alla fall turen på min sida att inte ha sådana vänner.
En doft av jordnötter når mig och jag känner hur paniken börjar sprida sig. Pulsen ökar snabbt och jag blir helt kallsvettig. Jag letar febrilt efter min spruta som jag alltid brukar bära i väskan. Det är ingen som märker hur panikslagen jag är förutom damen bredvid mig som ser hur jag rotar och river i väskan. Det börjar bli svårt att andas och jag kippar efter syre. Utan att tänka ställer jag mig upp och försöker knuffa mig ut ur den fulla spårvagnen. Det blir svart för mina ögon och jag känner en hård smäll mot huvudet.
Det första jag ser när jag vaknar upp är de två tjejerna som jag dömde ut som de mest värdelösa typerna på jorden. Huvudvärken sitter som en kall järnring och klämmer åt och jag undrar verkligen vad de gör här. Den ena flickan sitter och håller hårt i min hand medan den andra ser jag knappa på min mobil. Jag orkar inte ställa frågorna som poppar upp i mitt huvud men sakta börjar de berätta vad som har hänt. Spårvagnen hade varit full med folk men ingen hade vågat reagera förutom de två. Jag hade svimmat av och ramlat rakt ner på golvet framför deras fötter men ingen reagerade. Dessa två tjejer som jag trodde de sämsta om var de enda som hade gjort någonting. De hade ringt efter en ambulans och gjort hjärt-lungräddning tills de kom dit. De ljög om att de var mina bästa vänner för att få följa med till Sahlgrenska och hade hållit mig i handen hela vägen. De har osjälviskt hoppat in och hjälpt någon som de inte alls kände. Någon som tyckte illa om dem redan efter första blicken.
Jag skäms när jag hör deras berättelse tänk vad lätt det är att döma och även att bli dömd. Det är riktigt kusligt.