En kamp mot stenåldern


Negasi

Dörren till klassrummet for upp och in kom en kille med höjda ögonbryn och händerna i fickorna. På pappret hade det stått att vi skulle få träffa vår nya klass klockan 10:00. Nu var hon nästan halv elva och där kom han och trodde att han var värsta kungen.
Ursäkta, vem är du? frågade läraren och granskade pojken frågande.
Jag tror att jag ska börja här, svarade kille ointresserat och tillade: Eller njaa, jag tror att det stod nere vid entrén i alla fall.
Jaha, ja men då kan du slå dig ner där det finns plats. Och ditt namn var?
Alex Degasi, svarade han.

Åh nej, tänkte jag innan min hjärna ens hunnit bearbeta hans uppförande. Jag såg framför mig hur han på lektionerna skulle komma och gå som han ville, kasta pappersflygplan och prata under genomgångarna. Åh nej, tänkte jag. Han kommer förstöra min utbildning. Han kommer att göra all den tid jag lägger ner i den här byggnaden meningslös.

I nästa sekund förvärrades mina farhågor. In genom dörren stormade två till killar rått skrattande. På sig hade de mjukisbyxor och på fötterna var sitt par stora skejtardojjor. När de såg 60 stycken par ögon fixeras på dem tystnade skrattet. De flinade och ursäktade sig som de två clowner de framstod som. De pekade på den nya killen, Alex, och utbrast:
Honom får ni passa er för. Han är galen, den killen!
Innan dörren slängdes igen efter dem ropade de:
Vi älskar dig mannen!

Kanon! ropade jag inuti mitt huvud. Dessa är alltså hans kompisar. Det här kommer att bli värre än jag trodde. Och min hjärna började arbeta igen. Den slängde fram bild efter bild efter bild framför mina ögon och mina fördomar blev bara allt värre och värre. Det hela steg som i en spiral, tills jag till slut blev avbruten i mitt tänkande.
Ursäkta! Lärarn! Jag går ner till entrén och kollar det där pappret igen du. Jag vet inte ens om jag är i rätt klass.
Mina förhoppningar steg skyhögt och jag kände oron i bröstet försvinna. Kanske skulle jag slippa den här jobbiga killen?

Men det visade sig att världen bara ville retas med mig. Dagen därpå satt han bland bänkarna i vårt klassrum igen.
Tja, det visade sig att jag skulle vara här trots allt! svarade han när vi frågade honom.
Du måste skämta med mig, tänkte jag och sjönk ihop minst en halvmeter där jag satt. Varför skulle han gå i just min klass? Den här ointelligenta, nonchalanta, jobbiga jäveln som var här bara för att förstöra mitt liv. Varför?

Inget av det jag tänkte stämde förstås. Allt var bara fördomar som min stenåldershjärna så fiffigt kokat ihop under bråkdelen av en sekund. Så här, nästan två terminer senare, sitter han bredvid mig på en indisk lunchrestaurang och stoppar med ett brett leende i sig naan-bröd och chicken tandori. Mellan tuggorna diskuterar han hur det vi just lärt oss på samhällslektionerna på mer eller mindre komplexa sätt går att koppla till den senaste Tarantino-filmen.

Och jag sitter där och bara stirrar på honom. Och lyssnar. Är det här verkligen samma pojke som jag träffade för ett år sedan i ett fullsatt, kvavt klassrum på tredje våningen på Polhemsgymnasiet? Så fel jag haft. Tyst lovar jag mig själv att aldrig mer döma folk i förtid.

En kvart tar det, sedan är vi där igen. På gatan, utanför restaurangen, går en tjej med rosafärgat hår. En sådan där rebell, säger min hjärna direkt. Hon är säkert emo och har det jobbigt hemma. Sedan säger hjärnan inget mer. I mina tankar håller jag med en hand ett stadigt grepp om dess mun och den slutar spotta ur sig skit om tjejen jag egentligen inte vet någonting om. Jag slappnar av och känner mig nöjd. Framför allt – löftet står kvar.