En dömd middagsgäst


image-2

Jag kom fram till min kompis hus vid sju-tiden den kvällen i januari. Hon hade lagat middag till några av hennes närmsta vänner och jag såg fram emot att träffa henne. Vi har känt varandra i ungefär 13 år, men vi träffas tyvärr inte lika regelbundet längre som när vi gick i samma klass. Ikväll skulle vi i alla fall umgås och jag knackade glatt på den välbekanta dörren till hennes hus. Så fort dörren öppnades hörde jag röster från köket och jag visste att flera gäster redan hade anlänt. Jag kramade om min kompis, hängde av mig ytterkläderna och följde rösterna för att hälsa på alla.

Jag undrar fortfarande exakt hur mitt ansiktsuttryck såg ut när jag klev in köket och fick syn på honom. Den här mannen såg betydligt äldre ut än jag, omkring 30 år skulle jag gissa. Han var blek, hade rakat huvud och var väldigt propert klädd i sin skjorta, en lila slips och en kavaj ovanpå. Hans byxor var bland de fulaste jag sett – ett par mjuka beiga bomullsbyxor. ”Shit vilken rasse”, var min allra första tanke när jag såg honom. Han såg precis ut som de organiserade rasisterna jag har sett både på TV och i verkligheten. Jag försökte dölja mina känslor när jag gick fram till honom för att hälsa med en falsk självsäkerhet. Innerst inne kände jag mig tvärtom väldigt osäker. Jag minns hans bestämda handslag som på något sätt förstärkte mitt intryck av honom. Vid det här ögonblicket bestämde jag mig för att under kvällen undvika samtal som på något sätt handlade om politik, för jag visste att om han skulle delta i en diskussion skulle jag vara tvungen att framföra mina åsikter. Jag känner mig själv väl, aldrig att jag skulle vara tyst om någon började fälla rasistiska kommentarer.

Timmarna gick och jag tog med avsikt avstånd från den här mannen under kvällen och umgicks istället med de vänner jag redan kände. Samtalsämnena började bli allt mer privata då de flesta började känna sig mer bekväma i varandras sällskap. Plötsligt är den någon som utbrister: ”Vad tycker ni, tar vi in för många flyktingar i Sverige? Har vi verkligen råd med invandringen?” Detta uttalande kom från en person jag känner sedan tidigare och innan jag involverade mig i diskussionen tittade jag snabbt på mannen jag dömde som rasist och han satt helt tyst på sin stol, i alla fall än så länge. Jag förklarade min ståndpunkt i frågan för alla gäster och nämnde även hur många etablerade partier använder sig av en rasistisk retorik för att locka till sig väljare. För första gången i denna diskussion öppnade mannen jag trodde var rasist munnen: ”Det är helt sant vad du säger! Den retoriken ger de äcklen i Sverigedemokraterna fler röster!” Jag behöver nog inte ens nämna hur förvånad jag blev – höll han precis med mig i flyktingfrågan? Den här mannen fortsatte bara förvåna mig när han pratade vidare: ”Jag har själv ganska mycket problem med mitt utseende, folk brukar tro att jag är rasist på grund av min hudfärg, mitt hår och min klädsel.” Han förklarade att han har många kompisar med utländsk bakgrund och att de får skydda honom mer än vad han skyddar dem. När han har suttit på spårvagnen har folk skrikit ”nassesvin” åt honom.

Jag skämdes lite när han förklarade hur han tidigare har blivit stämplad som rasist enbart på grund av hans utseende. Det var precis vad jag hade gjort så fort jag såg honom tidigare den kvällen. Han visade sig dock vara en person med helt motsatta åsikter och jag tyckte att han var riktigt trevlig när jag pratade med honom under resten av kvällen. Den upplevelsen fick mig att inse hur lätt det är att döma människor utan att ens ha sagt ett ord till dem, och även hur fel man kan ha i dessa bedömningar. Jag insåg dessutom hur mycket man riskerar att gå miste om när man inte vill lära känna vissa människor enbart på grund av ens förutfattade meningar om dem.