En domare i livets spel


aaaaa1

Det är inget som jag gör för att vara cool, det är heller inget som jag gör för att vara elak och jag vet inte hur jag ska sluta. Jag sätter inte mig själv på en skyhög piedestal, jag vet att jag inte är perfekt och jag är också mycket väl medveten om att ingen annan är det heller. Jag är en ofrivillig domare i livets spel och mina medmänniskor är mina spelpjäser. Mitt spel är bara för mig. Spelpjäserna varken följer spelet eller bryr sig om vem som vinner eller försvinner. Men jag avgör vem som ska få vara med och spela och vem som inte får.

Vid varje möte sker en ny bedömning. En analys. Ett test där jag från början till slut är misstänksam och ifrågasättande till och med att motsatsen är bevisad. När testet är färdigt, och om deltagaren blir godkänd så släpper alla mina spärrar och jag välkomnar denne med öppna armar. De flesta som blir analyserade är med i spelet med en gång. Men för alla andra människor som inte hinner visa vem dom är ser det värre ut för. Jag är inte otrevlig vid ett möte, jag är vaksam men trevlig för annars skulle jag aldrig kunna avgöra hur en annan människa är trevlig eller inte tillbaka.

En dom är inte definitiv. Jag kan absolut ändra mig och inse att jag haft fel, att jag vart för snabb i bedömningen. Men oftast så tar det ju ett tag att upptäcka sitt misstag och oftast så ångrar jag mig inte. Jag kan lära mig att acceptera någon för att underlätta för andra människor men jag fuskar inte, jag är nämligen ingen förespråkare för fusk i spel.

Jag är en ofrivillig domare i ett spel, ett spel där jag själv hade förlorat.