En Blick Säger Tusen Ord


images2

Detta är en ganska bred rubrik, men jag tycker den passar ganska bra till mitt ämne och min berättelse. Ni vet hur man alltid brukar säga att killar bara kollar på tjejers bröst, att vi sällan möter tjejers blickar. Att killar bara kollar på deras rumpor osv. Och detta är förstås på både skämt och allvar, men innan har jag bara tyckt de var på skämt. De som hänt mig är liknande. Jag och min bästa polare har nämligen tatuerat oss, vi hittade ett ställe i Göteborg som gjorde de på ungdomar under 18, med föräldrars tillåtelse. Så jag gjorde de jag velat ha i flera år, och han gjorde de han velat ha. Jag gjorde en drake på armen, och han skrev en text. Innan detta var vi som vilka som helst, vi passerade som spöken i korridorena i skolan. Och detta tyckte jag var ganska skönt, de ända som kunde hända med främmande människor var att man mötte deras blick för ett kort ögonblick, för att sedan snabbt och lite pinsamt rikta den åt ett annat håll, för att gå vidare i tystnad. Men nu, och tro mig, jag gillar inte uppmärksamhet på de sättet, men nu följer alla de tre stegen när de möter mig. De gör följande:
Steg ett, något som man gör på alla. Tittar personen i ögonen, lite undrande, som om de frågar vilken typ av person som står framför dem. Så de börjar leta tecken.
Steg två, de är här de skiljer sig. Har jag på mig en jacka, långärmad tröja, Aa ni fattar… Då stöter blicken genast upp och de fortsätter som vanligt, så som den pinsamma tystnade jag beskrev ovan. Men skulle jag ha T-shirt eller kortärmad tröja, då tittar de snabbt, lokaliserar tatueringen och här börjar de roliga.
Steg tre, resultatet av deras upptäckt. Jag har vart med om att blicken stöter upp i mina ögon igen, men denna gång ser de inte frågande ut, nu ger blicken ett annat budskap, Mer den där förvånade blicken, orolighet eller kanske rädsla. Jag har faktiskt varit med om att jag mötte en tjej i korridoren, som utförde alla stegen korrekt, förutom en sak, resultatet blev inte att hon gav mig någon blick eller ett ansiktsuttryck. Hon vände på klacken och gick åt andra hållet.
Jag har alltså p.g.a. samhällets normer och dömande, valmöjligheten att vara två personer. Jag kan vara en tuff buse, tatuerad och allt. Samhället i allmänhet antar att jag röker, hamnar i slagsmål och är en farlig skit unge. Eller så kan jag ta på mig en långärmad tröja, vara vem som helst. En vanlig grabb i allas ögon. Tyvärr får man inte se ut som man vill. Och jag dömer själv andra för hur de ser ut, och så är de. Men baktanken är att man kan se ut på ett sätt, men vara på ett annat. Man borde inte döma personer till ett utseende.