Emobarn.


The-Hidden-Pain-Ads3-744x1024

Jag blir ofta kallad ”emo” och deprimerad utan anledning. Folk har aldrig något att grunda detta på förutom att jag lyssnar på väldigt mycket rock och klär mig i svarta kläder. Jag tycker det är ytterst otrevligt av folk att säga sånt om mig, och andra för den delen. Vad då? Så bara för att jag inte klär mig i vitt så är jag deprimerad? Är det bara jag som verkligen inte får ihop logiken där?
Den värsta gången var när min pappa såg att jag färgat håret svart för första gången. Vi satt i köket och skulle precis sätta oss vid bordet när han drar undan mig lite från dom andra. Ingela och Caroline kan ändå se oss, men dom kan inte höra vad vi säger till varandra om vi inte höjer rösten.
Då säger pappa,
”Alicia, jag är orolig för dig.” Jag ser väldigt förvirrad ut när han säger detta, jag vet att han säger det för att han bryr sig, men jag förstår verkligen inte vad som oroar honom. Jag har ju inte gjort något annat än att färga håret. Så jag frågar honom.
”Varför?” Han tittar mig stint i ögonen, verkligen allvarlig.
”Sen du färgade håret har du varit så konstig (Nej, de hade jag inte varit. Jag har aldrig varit speciellt social med min pappa, vi har inget att prata om då han också är ganska tyst). Är du deprimerad?” Jag bara står där och tittar på honom. Säger mannen som känt mig hela mitt liv och vet att jag inte pratar så mycket att han nu, bara för att jag färgat håret, tror att jag är deprimerad? Nyp mig någon.
”Nej, det är jag inte pappa. Skulle jag vara det skulle jag pratat med dig.” Hans blick är mer än tvivlande, den är rent utsagt misstroende.
”Visa din armar.” Jag bara glor på honom. Jag fattar inte, varför vill han att jag ska visa mina armar?
”Jag vill bara vara säker så att du inte skär dig.” Nu går jag i taket. Varför skulle jag göra så mot mig själv? Varför tror min pappa detta? Vem har knarkat honom med propaganda om att bara för att du är svarthårig skär du dig? Hela mitt ansikte blir rött, jag sliter upp ärmarna och skriker åt honom.
”Här! Titta! Jag är inte deprimerad! Duger det som bevis nu? Huh?! Är jag fortfarande din lilla flicka nu när jag inte misshandlar mig själv?! Vad i helvete är de för fel på dig?!”
Jag tittar nästan äcklat på honom, jag kan se skammen krypa i honom. Han vet att han gjort fel, men ändå försöker han förklara sig.
”Men jag frågar jag bara för att jag bryr mig” Han gör en hjälplös gest. Jag bara vänder mig om och ska gå mot matbordet när han tar tag i min arm.
”Alicia… Jag…” men jag skakar av hans arm från mig och muttrar:
”Glöm det bara.”
Han sa förlåt senare, och jag vet att jag nog över reagerade, men jag kunde inte hejda det. Hur kunde han tänka så om mig? Han hade absolut inget att grunda det på. Hade han bara inte att bett om att få se mina armar hade det vart en annan sak. Men det var droppen för mig, jag accepterar inte sånt.
Vi har senare pratat om detta, jag har förlåtit honom, men jag kommer ändå aldrig förstå.