Dumförklarad


När jag var liten hade jag väldigt svårt i skolan, jag har dyslexi. Så jag har alltid haft svårt för stavning och läsning. Det var alltid jobbigt att läsa högt i klassen och jag blev alltid rättad. Jag kan ibland även ha svårt att uttala vissa ord. Även fast lärarna visste redan i ettan så kollade de det i fyran. Under den tiden läste jag som en andra krassare. Jag fick lite hjälp men jag låg redan efter. Det blev lättare och läsa och jag började gilla det mer och mer samma med stavningen. Jag älskar att skriva. Jag kommer aldrig att glömma hur min lärare sa det till min klass. Hon gjorde det medans jag var på ett möte med en specialpedagog för att träna mig på att läsa. Så när jag kom in igen i klassen tittade alla på mig och det blev helt tyst. Nu förtiden föredrar jag att berätta själv för at det inte ska bli någon obekväm situation, men jag påminner mig alltid att påminna andra för folk glömmer lätt och då kan jag få lite sena blickar. Av någon anledning har jag börjat säga det på ett roligt sätt. Som om jag skulle skriva, läsa eller säga något fel så skrattar jag bort det och ler och säger jag har ju dyslexi eller det beror på dyslexin! Många gånger under lågstadiet och högstadiet fick jag inte den hjälp jag behövde, skolan visste inte så mycket så jag fick göra andra saker och då kunde jag bara få ett E. Även om jag kunde läsa vad som stod i SO boken men det tog bara tid så tyckte min lärare att det var bättre att jag fick ett häfte där texten var större så det skulle gå fortare för mig, efter ett halv år fick vi veta att jag bara kunde nå E på grund av häftet. När jag gick tillbaka till boken och valde att kämpa med texten och ta hem och läsa ikapp om jag inte hade hunnit läsa klart på den tid vi fick så nådde jag ett B. Om jag hade fortsatt med häftet hade jag aldrig kunna få ett betyg som jag borde ha fått. Jag fick en dator som skulle underlätta i skolan. Jag minns att alla i min klass alltid tjatade när jag använde datorn under skoltid, de tyckte att det var orättvist. Min lärare visste inte riktigt hur jag skulle använda mig av datorn så istället blev den liggande i skåpet efter ett halv år. Jag började använda dator till skolarbetet i nian då alla på skolan fick datorer och mer uppgifter blev så vi kunde använda oss av datorer. Det händer många gånger att folk dumförklarar mig när de inte vet om att jag har dyslexi eller att de vet men glömde. Även nu på gymnasiet så kan jag ganska ofta känna mig dumförklarad. Även fast jag får mer hjälp än på lågstadiet och högstadiet, så händer det ofta att jag glöms bort och små små texter kommer. Jag har fortfarande svårt att läsa men har förbättrat och kommit på sätt att göra så det ska gå snabbt och så men då tappar jag ofta info och om texten är liten, så ”flyger” orden i väg och jag kan inte koncentrera mig.
Jag har alltid haft svårt för språk, engelska går bättre och bättre och jag har haft det språket länge nu. Jag hade även engelska i B-språk (extra språk, typ som spanska, franska, osv) för att Men när jag började på gymnasiet var man tvungen att välja ett annat språk också, jag tog tyska. Jag hade alltid en stor klump i magen när jag gick till lektionen. Jag pluggade tyska varje dag nästan. Men ändå kom glossorna tillbaka och jag hade inte klarat många. Jag pratade ofta med specialpedagogen och min lärare om att orden inte ”fasande”. Jag hamnade kanske lite efter för kunde mindre ord än resten av min grupp. I slutet av terminen fick jag lära mig fem ord per vecka och sedan kunna säga och uttala resten. Vilket underlättade men detta blev bara några gånger och sen så var kursen slut. Jag klarade tyskan men det var nära att jag inte gjorde det, på grund av dyslexin och även fast jag tränade så ofta som jag gjorde funkade det inte. Jag kände mig alltid dum och mådde jätte dåligt över detta. Jag tänkte varje gång att om jag tränar ännu mer så kanske nästa gång jag får mer än sju rätt men än hur mycket tid jag la ner funkade det inte. Som tur skulle jag slippa språk i tvåan för vi gick även till rektorn två gånger och då fixade hon det. Men när vi började så hade jag fortfarande tyska. Men efter en månad in på skolan fick jag byta till en annan kurs. Men man kände sig ganska bort glömd.
Jag kan minnas vad en person sa till mig angående språket i början. Att jag inte skulle ha valt den linje jag valde. Så alltså tyckte den personen att jag skulle ha valt en ”lättare” linje och detta på grund av min dyslexi. Jag har fått höra gånga gånger att jag inte skulle kunna göra vissa saker och allt har beroende på att jag har dyslexi. Jag känner mig väldigt ofta dumförklarad. Är det mitt fel att orden hoppar, försvinner och att stavning och svåra ord att uttala blir fel?