Du är ju lite speciell


Att börja ettan! Det längtar ju alla till, en ny start, nytt folk och bara ett par tusen dagar kvar till trean och studenten. Underbart. Jag hade varit ivrig hela sommaren inför den här dagen. Jag och två vänner till möttes upp vid hållplatsen för att ta bussen till skolan. De var minst lika glada och pratade om allt de såg fram emot. Vi var sådana personer som var öppna, positiva, pratglada och godhjärtade. Vi dömde aldrig någon eftersom att alla var bra på sitt sätt. Folk skulle nog gilla oss tänkte jag. När vi äntligen kom fram till skolan så var hela gården full utav elever. Många nya ansikten men även ett par gamla skymtade här och var. Vi satte oss ner på en liten mur som slingrade sig runt planen. Folk såg sig omkring för att bekanta sig med varandra, och dem flesta hälsade och såg trevliga ut. Men ingen kom fram till oss. De kollade med kalla och obehagliga blickar, det kändes så konstigt. Både Linnea och Paula tittade på mig med frågande ansikten och undrade om vi gjort något fel. Just då gick rektorn upp på scenen och välkomnade alla med ett tal. Efter ungefär 10 minuter skulle vi fördelas till våra nya klasser och tråkigt nog kom jag varken med Linnea eller Paula fast vi sökt samma linje. Mina nya klass hette SA1B och bestod utav 13 tjejer och 15 pojkar och två lärare som hette Maj och Lennart. De stod i dörren till vårt nya klassrum och hälsade på alla som kom in. De kollade på mig utan ett välkomnade leende och nickade när jag gick förbi. Längst ner i ett hörn fanns en plats ledig och den fick bli min eftersom att alla andra var upptagna. Ingen i klassen kände varandra så riktigt bra därför började vi med den klassiska namn rundan, där man säger sitt namn och något man gillar. Det var Stephanie, Ada, Rickard, Pontus, Gabriella och nu var det min tur. Jag sa mitt namn och skulle snabbt komma på vad jag gillade.
’’… och jag gillar -’’
’’Ja och nästa, vad heter du?’’ sa Maj och log givmilt till den andra eleven.
Jag kan inte fatta att hon avbröt mig bara så där, alla andra fick ju tänka efter och säga vad de gillade. Resten av första dagen satt och tyst och fortfarande arg med världens hemlängtan inom mig.
Varför behandlar alla mig så annorlunda? Vad hade jag någonsin kunnat göra dem på den där korta stunden? Jag har ju knappt sagt något, speciellt inte något man kan ta illa vid. När jag kom hem kastade jag iväg väskan på sängen och ställde mig framför spegeln. Jag kollade riktigt noga. Men ingenting var fel. Mitt hår var lika rosa som vanligt, mitt smink såg bra ut och mina fake ögonfransar satt bra. Den spröda gröna kjolen var ren och toppen lika så. Toppen var min favorit dessutom, svart och full med nitar, kan inte fick den sista inne på Shock! Jag fattade fortfarande ingenting. Sedan kollade jag ner. Mina blå platåskor matchade ju inte kjolen! Hur kunde jag vara så dum och tro det. Självklart kollade de ju konstigt på mig då… Nästa dag såg jag till att allting passade bra ihop, nu kunde man inte hitta ett enda fel på mig. Men när jag kom dit så kändes det som om att ingen ens brydde sig att jag var där, ingen märkte mig. Jag som egentligen kan säga vad som helst och när som helst, kände mig kvävd. De flesta hade börjat hänga på rasterna medan jag satt själv på en bänk utan att bli tillfrågad. Och de äldre eleverna som gick förbi stirrade. En stund senare kom Maj ut ur lärarrummet och satte sig bredvid mig.
’’Är det svårt för dig?’’ sa hon.
Jag skakade på huvudet och ryckte på axlarna.
’’Alltså svårt att vara med dem andra?’’ Jo’’ sa hon och suckade, ’’du är ju lite speciell.’’
SPECIELL HUR DÅ?! Det kokade inom mig när hon gick därifrån. Jag är precis likadan som vilken elev som helst. Vadå, bara för att jag klär mig på mitt sett så är jag konstig? Är jag inte lika värd att hänga med dem andra eleverna eller ens bli lika bemött? Hur kan man avgöra något sånt bara av att kolla på en person? De känner inte mig, dem har ingen aning om vem jag är. Jag tog min väska och gick hem för dagen. Bara för att jag inte klär mig som dem eller har lika perfekt hår så är jag speciell, det där var oacceptabelt.
Även om jag var hur förbannad som helst så gick jag till skolan nästa dag. Jag stod och tryckte in väskan i skåpet som förövrigt var för litet.
’’Jag såg att du stormade iväg igår innan lunch, vad hände?’’
Jag vände mig om och där stod Tim från klassen som jag aldrig hade snackat med.
’’Jag… um. Jag blev bara lite sur’’
’’Maj?’’ undrade Tim och jag nickade
Jag stängde skåpet och vi satte oss vid bänkarna bredvid. Tim lyssnade verkligen på allt jag hade att säga om vad som hade hänt och nickade emellan åt instämmande. Pontus och Ada dök upp och satte sig ner vid oss. De var faktiskt roliga och schyssta att vara med. Inte sådana som jag hade fått uppfattning om.
’’Ursäkta om detta låter elakt, men vi trodde faktiskt inte du var så här trevlig.De flesta som är som du är ja, tystlåtna och konstiga, därför vågade vi inte snacka med dig de första dagarna, förlåt’’ sa Ada.
’’Man ska faktiskt inte bara döma någon så rakt av, men jag godtar din ursäkt. Jag är egentligen precis som er bara att jag känner mig mer bekväm i dessa kläder än i sånt som ni har på er.’’