Dömer på bussen


Bussen svänger klumpigt runt gathörnet och stannar pustande vid busshållplatsen. Regnet smattrar mot marken och jag håller nästan krampaktigt om paraplyet för att undvika att bli blöt. Jag vänder blicken mot asfalten och de skinande svarta, högklackade vinterskor som tillhör personen framför mig, en tjej ett par år äldre än jag. Vilken kontrast mot mina smutsiga converse, tänker jag, och tittar uppåt. Blont, lockigt hår under en stor pälsmössa och matchande jacka som döljs under ett stort klarrött paraply – hon blir inte blöt. Jag ser genast att hon inte hör hemma bland kollektivtrafiken, snarare hör hon hemma i en bil med chaufför, men hennes sätt att vänta på bussen – vant, men lite irriterat eftersom bussen är sen – antyder något annat. Jag dömer henne, hon försöker vara något hon inte är, antingen då hon försöker vara en vanlig, genomsnitts svensk, eller då hon vill föreställa rik. Men jag dömer henne i vilket fall som helst. Framför allt pälsen, det kanske inte är äkta, men vem vill gå runt med en jacka som faktiskt kan ha varit gjord av djurs lidande? Jag förespråkar inte aktivt djurens rättigheter, men en sådan kappa skulle jag aldrig bära.
Ja, jag dömer henne. Men dömer inte vi alla hela tiden?
I ögonvrån ser jag en medelålders kvinna snubbla och hamna på knäna i en vattenpöl samtidigt som jag ser texten “Skolkort 13 – 14.” Kvinnan ställer sig hastigt om på andra sidan vägen med två stora mörka fläckar på knäna som snabbt sprider sig. Hon borstar av händerna och tittar sig omkring. Ett ögonblick får vi ögonkontakt, och jag tänker att hon kunde ha tittat upp från mobilen – på så sätt skulle hon inte ha snubblat och satt sig i en så pinsam situation. Särskilt med tanke på hennes vänner som precis upptäckt att hon inte gick med dem och vänt sig om. Jag är medveten om att jag dömer dem, men jag bryr mig inte. Jag är bara glad att det inte är jag och egentligen, hur många dömer egentligen inte någon? Ingen gör det.