Dömd under min högstadietid


9D

Jag har ofta känt mig väldigt dömd i grundskolan. Under hela min högstadietid så hade jag tre parallellklasser och jag var kompis med i princip alla i dessa klasser. Vissa blev nästan för bra kompisar med mig för till slut började de skoja med mig alldeles för ofta. Det kanske inte låter som något stort men i slutändan blev det just det. Många skojade alltid med mig dagligen och försökte lura in mig i något som de tyckte var roligt men som jag inte tyckte var särskilt roligt.

När jag gick i sjunde klass så började jag få smeknamnet ”Hannex” och det är något som har hängt kvar alldeles för länge. Av kompisar jag hade i både 7a, 7b, och 7c (jag gick i 7d) så spred sig ”Hannex”. Smeknamnet jag fick hördes inte bara ibland utan ständigt.

En gång när vi hade en bildlektion skulle vi göra en bild, sedan skanna i den i en data och till sist visa upp den för klassen. Man skulle även skriva med sitt namn för att visa vem som hade gjort bilden. Jag skrev ju självklart mitt riktiga namn men när jag var klar med det så hade en kompis i klassen ändrat ”Hannes” till ”Hannex”. Det visade sig egentligen bli bra eftersom mina klasskamrater tyckte det lät häftigt och bildläraren tyckte det lät precis som namnet på en konstnär. Men trots det så gillade jag fortfarande inte smeknamnet jag fått. Just nu hade det bara spridit sig inom min klass men det fortsatte senare att sprida sig till de andra klasserna.

Smeknamnet spred sig efter bildlektionen sedan genom tyskalektionerna vi hade. I tyskan fanns det dessutom elever från mina parallellklasser (fast vi var visserligen få personer – vi var bara 7 st). Några av dem gick dessutom i min klass och spred det till dem andra i tyskan som sedan spred det vidare. En person som hette Albert blev till och med tillsagd av läraren alltför många gånger under högstadietiden bara för att han alltid ville skoja med mig. Genom att han skojade med mig så mycket så ledde det ofta till att det blev högljutt i klassrummet och ibland rent ut sagt kaos. Albert var också allmänt stökig. Han flyttade ofta runt borden, böcker och mappar kunde bli tagna av honom och han hade dessutom svårt att vara tyst. Arbetsmiljön blev därför ibland dålig och det blev då oerhört svårt att koncentrera sig på sitt skolarbete. Läraren blev ständigt irriterad på Albert och han skickades till och med till sin mentor vid flera tillfällen på grund av det. När smeknamnet väl hade spridits så fastnade det hos allihopa som hörde det. Alla verkade hela tiden tro att jag gillade att bli kallad ”Hannex”, vilket jag i själva verket inte gjorde.

Många försökte inte heller att bara använda smeknamnet. De visste att jag var ganska lättretad i högstadiet och att jag hade mycket dåligt tålamod. Det var därför också en orsak till att många gillade att skoja med mig. De visste att jag skulle tappa fattningen och göra allt för att få dem att sluta skoja med mig. Det ledde ju självklart till att de ville skoja med mig mer och mer eftersom jag alltid blev så irriterad på dem.

Smeknamnet jag fick fortsatte till åttonde klass och nionde klass och även in i början av gymnasiet. Nu när jag hör det någon gång i gymnasiet är det inte alls någon fara längre för man försöker inte skoja med mig på samma sätt längre.

Detta har därför gjort att jag känt mig dömd. Alla i högstadiet trodde alltid att jag var någon man kunde skoja med och att ingenting skulle hända. Det var som om vissa trodde att jag inte hade några känslor och att jag inte skulle bry mig om vad de gjorde. De som skojade med mig var fortfarande mina kompisar och vi hade självklart många roliga stunder i högstadiet. Efter de 4 år vi gått i högstadiet så kände vi en sån gemenskap i klassen att det var jättesvårt att ta farväl vid vår skolavslutning. Vi brydde oss om varandra mycket i vår klass. Men trots detta så kändes det ändå jobbigt att när de väl skojade med mig så fattade de aldrig när de skulle sluta. Därför tycker jag att man alltid ska sluta skoja med någon om den personen inte tycker om det. Det finns en stor risk att den personen känner sig dömd och kanske till och med sårad, precis som mig (fast jag kände mig oftast dömd men sällan sårad).