Dömd under mellanstadiet


Vi har alla blivit dömda eller dömt en person någon gång. Det är nästan oundvikligt. Man kanske kollar på en person och tycker att han eller hon ser ut som en nörd och då har man dömt personen utan att man själv insett det. Någon annan person kanske tycker du ser ut som en idiot. Då har den personen dömt dig utan att du ens vet om det. Det händer så ofta att varken du själv eller andra som dömer märker det. Det värsta är då någon berättar det för en eller beter sig illa emot en, för då inser man hur de har dömt en. Jag tänkte ta och berätta om en gång då jag blev dömd.

Jag gick i mellanstadiet. Jag var ingen speciell person. Jo det var jag nog när man tänker tillbaka, men det var inte på ett speciellt bra sätt. Jag var en tönt. Det var det som dem jag kände tyckte om mig, att jag var en tönt. När jag väl kollar tillbaka på hur jag var under mellanstadiet kan jag till visso hålla med dem, men det gjorde jag inte under den tiden. Jag var den sorts personen som folk tyckte var rolig och som de småretades lite med. Jag var väldigt barnslig, t.ex lekte jag ofta med skolmaterialet och gjorde många fåniga uppfinningar genom att tejpa fast pennor, suddgummin och linjaler tillsammans. Jag var ingen clown. Jag var bara mer barnslig än andra.

I början var det inte jätteilla när de småretades med mig, men när jag började döpa mina saker blev det värre. Jag brukade säga att mina saker hade namn och levde. Det var definitivt ett misstag att säga det. Mina klasskamrater blev elakare mot mig och det kändes inte bra. Om det hade skett nu när jag är 16 år hade jag säkert kunnat hantera det, men jag var liten då och man blev ledsen då folk var elak mot en. De såg sig själva som bättre än mig och tydligen gav det dem tillåtelse att vara elaka mot mig.

Under mellanstadiet skulle vi varje vecka berätta öppet i klassen om man antingen hade löst en konflikt, gjort någon ledsen då man visste att personen blivit ledsen eller om man själv hade blivit ledsen. Jag var nästan alltid med någonstans där då alla tyckte att det var roligt att jävlas med mig. Mot slutet av 6an mådde jag inte särskilt bra på grund av det. Till slut insåg mina klasskamrater att jag faktiskt var riktigt ledsen och då bad dem om förlåtelse och jag mådde bättre. De var riktigt ledsna över hur de hade betätt sig och efter cirka ett år var de mina bästa kompisar.

Det jag vill säga med den här texten är att man ska aldrig försöka döma någon och sedan behandla personen på det sättet som man dömt honom eller henne. Ingen mår bra av det och inget gott kommer ur det.