Dömd som adopterad


hand

I dagens samhälle finns det många oskrivna regler och normer som ingen pratar om men som alla på ett eller annat sätt följer vare sig de tänker på det eller inte.
Vi har regler för ”hur man ska se ut” och hur man ska bete sig mot folk. Följer vi inte dessa oskrivna regler blir vi dömda till ”de som inte vet hur man ska bete sig” eller de som inte passar in.

Fördomar är något vi stöter på dagligen i vårt samhälle, jag har säkerligen blivit dömd ett flertal gånger utifrån hur jag beter mig, ser ut eller för den jag är som person. Ingen vill bli dömd men ändå vill vi bli omtyckta av de som dömer oss.

Jag kan tänka mig att jag blivit dömd på många olika sätt och i många olika situationer. Det kan vara när jag står på scenen eller när jag står och pratar inför mina klasskamrater men något jag speciellt känt att jag blivit dömd för det faktum att jag är adopterad.

Jag har vetat om det länge, mina föräldrar berättade när jag var liten, jag har lärt mig att leva med det och idag är det ingenting jag lägger större tanke på eller är ledsen över.

Att jag är adopterad är ingenting jag skäms över och ser ingen anledning att göra så jag har valt att vara öppen om det för mina kompisar och andra människor. Men det är ett tillfälle som jag minns speciellt då jag var ledsen och skämdes över min adoption och mina föräldrar. Jag gick i andra klass och var ute på rast. jag satt i sandlådan när en tjej i årskursen över mig kom fram o ställde sig vid sandlådans kant o peka på mig och sa ”kolla där är hon som hennes mamma inte ville ha!”. Hennes kompisar fnissade åt mig, men jag minns att jag inte riktigt förstod vad hon menade, jag var så liten, och det som min mamma hade berättat för mig om mina biologiska föräldrar stämde inte alls med det den här tjejen påstod.

Jag minns att jag gick runt och funderade länge på detta, ”ville min riktiga mamma inte ha mig?” och ”var det något fel på mig som gjorde att hon hade gett bort mig?”.
Allt eftersom åren gått så har dessa funderingar avtagit, de föräldrar jag har nu är mina riktiga föräldrar och kommer alltid att vara.

När jag berättar för mina kompisar att jag är adopterad får jag alltid samma blick, den ledsna nästan medlidande blicken. Det är alltid samma frågor som ställs, ”är du inte ledsen att dina föräldrar inte ville ha dig?” och ”vill du inte leta upp dem?”. Jag kan känna de dömande blickarna när mitt svar på båda frågorna alltid har varit nej. Känslan av att de ändrar sin uppfattning om en bara för ett enkelt svar, som om jag skulle vara en annan person efter att jag berättat det här.

Fördomar finns i varje person och i varje samhälle och kommer aldrig försvinna. Jag kan inte påstå att jag tycker att det finns positiva fördomar, det finns däremot mindre anklagande eller mindre så att säga allvarliga fördomar. Dömer du någon innan du har träffat honom eller henne utefter vad du hört andra säga så bildar du dig ingen egen uppfattning om hur personen faktiskt är.