Dömd skinhead


bild-novell-dömd

Vinden susade rakt emot mig samtidigt som jag kände att svettpärlorna rann ner i ansiktet, skorna var inte knutna eftersom jag var tvungen att hinna till bussen. Det var en riktigt ruggig höstmorgon även fast solen skymtade till i mellan åt. Innan jag var framme såg jag bussen komma, men hoppet att hinna bussen kom tillbaka då en tant med en rullator skulle kliva på bussen. Jag hann precis och pustade ut, tillslut hittade jag en ensam plats i bussen näst längst bak. Jag tog fram mobilen och läste några sms och kollade dagens nyheter samt kollade Facebook ifall min kompis som reste jorden runt hade gjort något inlägg.
På hållplatsen därefter steg en man på, han hade en svart skinnjacka, rakat huvud med tatueringar inristat på huden och nitar som slingrade sig runt bältet. Han såg hemskt otäck ut och när hans blick riktade sig genom bussen, rös jag. Jag hoppades att han inte skulle sätta sig bredvid mig och jag såg hur han närmade sig platsen vid mig. Adrenalinet växte och jag var tvungen att göra någonting eftersom jag hade förstått att han skulle sätta sig bredvid mig och snabbt flyttade jag mig från sätet. Jag sprang ner och ställde mig istället bredvid den gamla tanten med rullator. Det kändes fel men samtidigt ända sättet i det läget att faktiskt rädda mitt egna liv, så rädd var jag.
Plötsligt sprang en person ut i gatan och bussen var tvungen att tvärbromsa, jag kände hur jag tappade balansen och föll framåt. Jag hann knappt ta emot mig med händerna utan föll med en duns ner på bussgolvet och ett metallföremål landade på mitt ena ben. Jag vände huvudet och såg att även att tanten hade fallit omkull och rullatorn låg över mig. Jag kände hur någon hjälpte mig upp och frågade hur jag mådde, jag sneglade bakåt och såg att det var den otäcka mannen som undrade. Först blev jag genast rädd men sedan log jag och sade att det gick bra. Mannen flyttade på rullatorn och hjälpte även tanten upp på fötter igen, ingen annan gjorde någonting utan bara den tatuerade mannen. Hans vänlighet mot tanten var otrolig och jag hörde hur han erbjöd sig att även följa med tanten till sjukhuset. När jag sedan klev av bussen tackade jag mannen och nästan skrattade för mig själv åt hur fel jag haft när jag tidigare hade dömt mannen.