Dömd sen länge


Jag har alltid blivit dömd av andra. Alltid blivit dömd som att ha kort stubin och där med farlig, och eftersom jag tränar kampsport så blir jag ännu farligare. Men av någon sätt så gillade alla att trigga mig genom att reta mig och irritera mig. Allt började när jag började första klass. Jag var den nyaste i klassen, hade bara varit i skolan i 1 år. Och på en matte lektion så var den någon som kastade en penna på mig och jag blev sur så jag knäckte pennan och det tyckte de antagligen var roligt eftersom de fortsatte att trigga mig och kasta bland annat pennor på mig. Senare blev det mer med ord de triggade mig med. Men eftersom jag inte själv var bra med ord så kändes det helt naturligt för mig att gå på dem fysiskt. Och då märkte jag att när jag började slåss mot så blev dem tysta, för en stund i alla fall. Och det var då jag blev farlig, jag var lite större än vissa av dem men jag var kanske inte lika snabb som dem. Så vissa utav dem kunde springa ifrån mig. Men när jag fick tag i dem så blev det inte lika roligt för dem. Det var några gånger som de gick lite för långt, och tack vare det så skadade jag dem på riktigt! Värre än innan. Så när de kom hem och deras föräldrar såg att de hade blåmärken och att de hade ont, så berättar de att jag har slått dem. Men inte andledningen! Så då ringde föräldrarna till skolan och berättade det deras ungar hade berättat och då blev det en massa möten om mobbning och jag, jag av alla personer måste lugna ner mig när det är deras fel att jag blir sur! Men som tur var så hade jag några som stöttade mig. Jag hade de som jag tränade hos, mina föräldrar och min mentor Niklas. Dessa personer var de enda som lyssnade på min sida av det hela. Tack vare att dessa personer lyssnade på mig så blev allt bättre, farsan berättade allting till de andra föräldrarna på föräldrar möten och Niklas berättade det för de andra lärarna så att det förstår allting. Så det blev lite lungnare runt omkring mig, trodde jag.
Senare när vi började i andra klass så var det så att det började två nya killar i min klass, varav en utav de två var min kusin. Och detta ställde bara till det hela. Dennis och Jonas, de två nya, de hade antagligen hört om hur kortstubin jag har och hur lätt det var att få mig sur. Detta gjorde så att det började igen, jag var lejonet som de andra piskade för att bli arg! Och efter ett år så har jag växt till ganska mycket, så jag hade blivit starkare och snabbare. Så nu när de retar mig så smäller det hårdare än vad det gjorde för ett år sen. Och då började allt om igen. Föräldrar som ringer och är arga för att deras barn har blivit slagen i skolan, lärare fixar möten, osv.
Så där höll det på tills vi alla började i en ny skola. Skaffa nya vänner, som inte retar mig, de andra som brukade reta mig börjar dra ner på det, och de nya kompisarna som jag få starka band med, hjälpte mig att prata så jag slapp att slåss igen. Så nu mera så pratar jag hellre än att slåss. Och då märkte jag att desto mindre jag slogs och desto mindre de retade mig, så fick jag bättre temperament. Så ifrån att jag bytte skola när jag gick i femte klass så har det bara blivit bättre för mig. Men det har hänt då andra har triggat mig tillräckligt så att jag har blivit så förbannad så att jag ger igen, fysiskt. Men inte lika ofta som det var förr.