Dömd på grund av min blogg


domda

Jag har alltid haft ett bra förhållande till de flesta av mina klasskamrater och har alltid känt mig omtyckt i skolan. Kanske för att jag alltid varit tyst, snäll och inte vågat säga ifrån.
I 9:an så blev det dock lite annorlunda… Jag antar att jag kanske kaxade till mig lite?
I alla fall så har jag alltid tyckt om att skriva och haft flertal bloggar. Den senaste bloggen orsakade mig bara skit. Jag blev dömd utan vidare och det gjorde bland annat mitt sista högstadieår helvetiskt.

Så jag bloggade. Jag skrev många åsiktsinlägg. Främst där jag tog upp roller, grupperingar och kastsystem i skolan och klassen.
Jag hade gått med denna klass i 10 år och känt de flesta sedan dagis. Och det hade varit en skitbra klass. Sedan så blev det utan orsaker väldigt grupperat, där just en ”populär” grupp var i centrum. Resten av oss existerade liksom inte längre. Vi var inte utfrysta eller så… vi var bara osynliga.
Och jag har aldrig känt mig så ensam i ett rum fullt av människor som jag känt nästan hela mitt liv. Detta skrev jag ett inlägg om i min blogg, med mina åsikter, mina tankar. För jag fick ångest över hur det var i skolan. Bloggen var min ”get away”. Där jag kunde skriva av mig, för då kändes allt okej, för ett litet stund.
I detta inlägg, som jag har för mig att jag döpte till ”Kastsystem i skolan”, nämnde jag inga namn, jag syftade inte på någon speciell person. Så jag var nöjd över det jag skrivit, jag visste att allt jag skrev var sant. Och det kunde flera av mina kompisar intyga.

Så jag blev rätt chockad och när jag satt och chattade med en före detta vän, vi hade tappat kontakten när hon blev en del av ”den populära” gruppen. Och av någon anledning så skrev hon helt plötsligt och jag citerar: ”Jag vet att du har skrivit lite om oss på din blogg, det om kastsystem osv. Jag tog åt mig, gjorde lite ont faktiskt”.
Och jag nekade såklart, för jag visste själv att det hade jag absolut inte gjort. Jag sa att jag inte syftade på någon speciell person, utan det är såhär det är i klassen och skolan.
Tillbaka fick jag något vagt svar om ”att man växer isär”.

Kort därefter fick jag ännu ett meddelande. Där personen hade läst min blogg och visste att just det inlägget handlade om den personen.
Vid det här laget var jag sjukt stressad över detta, jag hade lidit av magkatarr sen två månader tillbaka och nu mådde jag förjävligt.
Samma procedur, jag nekade återigen och förklarade att nej, så var inte fallet. Jag tror att sammanlagt pågick denna konversation i nästan två veckor innan jag äntligen fick ett slut på det.

När helgen då var över, var jag livrädd för att gå till skolan, för jag visste att hela den populära skaran i de olika klasserna visste om det och de stod definitivt inte på min sida.
Så jag försökte att hålla huvudet högt när jag gick igenom korridorerna, när jag mötte någon av dem.
Men jag visste att hela tiden snackades de skit bakom min rygg, bitchblickar i korridoren.
Trots det fortsatte jag att blogga.

Och sen en dag, blev jag inbjuden till en gruppchatt med ”de populära”. Jag tänker inte nämna några namn nu heller.
Jag fattade direkt att det fanns en anledning till varför de skulle bjuda in mig. Så jag bläddrade igenom konversationen, hittade mestadels massa snack om fest.
Och sen fick jag se att på denna konversation har dem drivit och skämtat om mig.
Jag har nog aldrig blivit så ledsen, det gjorde så jävla ont.
Jag hade ångest över att gå dit, jag kröp ihop och vågade inte längre. Och det var så hemskt. För jag har alltid varit en väldigt osäker person och nu var jag rädd.

Tillslut var jag så sönderstressad av detta, kombinerat med nationella proven så jag orkade inte gå till skolan.
Mina föräldrar visste ju inte om detta i början, så vi gick till läkaren, som inte kunde hitta något fel.
Men efter många besök så konstaterades det att det var magkatarr och jag har nu ätit medicin för det i över ett år och kommer antagligen få fortsätta.
Sedan började jag även gå hos kuratorn på UMO efter skolan och senare en tjejgrupp där vi träffades och bara pratade.

Men en av mina kompisars mamma, som är SO lärare, hade fått läsa det jag skrivit och tyckte att det var bra skrivit… och hon hade även fått veta att jag hade fått en del skit på grund av det jag hade skrivit och på så sätt fick även mina föräldrar reda på det.

Men om vi skall leda tillbaka till när jag fick reda på att de drivit om mig. Med tårarna rinnande längs kinderna hade jag skickat ett meddelande till personen som startat driva med mig. Hon gick i min klass och vi hade gått på dagis tillsammans.
Jag fick ett slut på det i alla fall.
Och resten av terminen fortsatte helt okej…
Trots att det antagligen finns en massa förutfattade meningar av mig bland hennes kompisar.

Sedan kom sista dagen och jag skulle säga hej då till alla dessa, i slutändan, underbara personer. Och jag grät, alla grät.
Och jag fick en kram av just personen som drivit med mig och gett mig ångest för att gå till skolan och vi båda bad om ursäkt för allt.
Det är något som jag kommer minnas.
Dock att mitt sista högstadieår blev något av det värsta jag upplevt, så fick det ändå ett bra avslut.